På 1500-1600-talen var de ärftliga släktnamnen mycket ovanliga i Norden och egentligen ett kännemärke för adeln. Bland bönder och s.k. "vanligt folk" var det helt okänt, utom bland de finska svedjebrukarna. Vi svenskar har väl ibland undrat över de finska släktnamnen och varifrån de kommer. Jag har kommit fram till att nästan ingenting finns skrivet om det på svenska, så därför skall jag här försöka redogöra för vad jag kommit fram till. Jag kommer att hålla mig till namnen som slutar på -(i)nen eftersom det är den typen som är den äldsta och nästan den enda som förekom bland våra svedjefinnar.

Man kan säga att det tidiga bruket av släktnamn är en östfinsk företeelse, som förekom i Savolax och stora delar av Karelen, men inte alls i övriga delar av Finland. I det finska nationaleposet Kalevala, som går mycket långt tillbaka i tiden, bär hjältarna de typiska namnen Väinömöinen, Lemminkäinen, Ilmarinen etc. De första släktnamnen skapades troligen under 1200-talet och var helt etablerade i östra Finland på 1500-talet. Från början betecknade namnet klan- eller stamtillhörighet. I östra Finland vid den här tiden ingick folket i klaner eller storfamiljer. Klanen ägde rätt till vissa jaktmarker och fiskevatten och även svedjemarker. Det var därför viktigt att markera klantillhörighet genom att anta ett speciellt, och för klanen gemensamt namn. De fasta släktnamnen utbildades troligen eftersom släkten/klanen var viktigare än individen och att de östfinska familjerna från början inte var så fast knutna till en speciell gård.

Den äldsta handling som man känner till med utskrivna släktnamn är från Jockas (Juva) socken i Savolax år 1442. Där finns nämnda sådana senare kända släkter som Kiiskinen, Hyvärinen, Pitkäinen m.fl.

De tidiga släktnamnen bildades enl. någon av följande regler:

1. Namn efter klanledarens/patriarkens förnamn - tillnamn - yrke - personliga egenskaper eller
2. Efter boplatsen eller hembygden. Detta senare blev vanligare då klanerna splittrades och en del flyttade och antog ett nytt släktnamn.

En kvinna behöll sitt släktnamn även efter giftermålet. Detta gällde ända till slutet av 1800-talet. Jmfr bruket av -dotter i Sverige som också slutade vid denna tid. Enligt C. A. Gottlund räknar en savolaxare upp sina släktnamn i den här ordningen:

1. Farsnamnet
2. Morsnamnet
3. Farmors och mormors släkt. Därför kan man ibland se uppgifter om att en person tillhörde en viss släkt, som sedan visar sig vara hans mors släkt. Regeln var alltså att ett barn räknades även som medlem av moderns släkt och en ingift man kunde även anta hustruns släktnamn.

En annan egenart som bör nämnas i det här sammanhanget är sättet att namnge boplatser och gårdar. Gården får alltid sitt namn efter den förste bebyggarens släktnamn och ändras inte även om en annan släkt kommer dit, om inte gården varit ödelagd och tas upp igen, då kan gården få den nye upptagarens namn. Jmfr t.ex. Pullingtorp - Kämpetorp under Pulliainen i "Finska släktnamn i Bergslagen" i detta nummer. Namngivningen av en gård har gått till på följande sätt: Från början har den kallats t.ex. "Sormuinens gård" på finska "Sormuisen talo" som sedan drogs ihop till Sormula. Denna form med släktnamnet utan -nen men med tillägget av -la eller -lä är alltid gällande när det gäller finnbyarnas äldsta gård. Vid utflyttning inom byn har gårdsnamnen tagits från nybyggarnas förnamn t.ex. Mattila, Anttila, Juhola, Pålila o.s.v.

Formen -inen i slutet av släktnamnet ersattes någon gång under 1700-talet av -nen, d.v.s. diftongerna försvann och Kinnuinen blev Kinnunen, Turpoinen blev Turponen, Kansainen blev Kansanen etc.

I det sammanhanget måste påpekas att de vanligaste namnen som slutar på -nen idag i Finland tillkom under sista halvan av 1800-talet och är konstruerade av naturnamn t.ex. Virtanen, Rantanen, Mäkinen, Koskinen, Salonen o.s.v. I dagens Finland består släktnamnen på -nen endast av c:a 5% av hela det finska namnbeståndet, men c:a 38% av befolkningen har namn som slutar på -nen. Det är alltså många personer som bär samma släktnamn.