Det finska språket

De skogsfinska ortnamnen i Skandinavien

De skogsfinska ortnamnen

I Skandinaviens skogsfinska bosättningsområden varierar spåren efter skogsfinnarna kraftigt. I vissa områden finns det rökstugor bevarade, i andra områden rior, i några områden finns det mottirecept bevarade och i ytterligare områden finns det många sägner om skogsfinnarna. Ett minne från skogsfinnarna som återfinns i nästan alla våra finnbosättningsområden är de skogsfinska ortnamnen. De varierar i mängd och i uttalsformer, men annars är de förvånansvärt lika varandra.

Det finns många namn på slåtterområden, vilket visar hur betydelsefull boskapsskötseln var. Svedjebruket har satt sina spår i namnfloran liksom fisket, där man namngav tjärnar och vattendrag, men även vikar och holmar. Namnen på gårdar kan ge oss kunskap om de skogsfinska släktnamnen. Åkrar och inägor med finska namn vittnar om att åkerbruket fanns med som en del av försörjningen¹.

Namngivningen av skogsfinska platser

Tuula Eskeland² kommenterar i sin avhandling "Fra Diggasborro til Diggasbekken" att många platser, bland annat de stora sjöarna, redan hade norska namn när finnarna kom. Man kan sammanfatta hennes uppdelning av namngivningen i följande tre faser:

1) Norsk namngivning före invandringen
2) Finsk namngivning
3) Norsk namngivning

Mönstret stämmer nog för de flesta finnbygdsområden. De högsta bergen, sjöarna och vissa åar var i regel namngivna när finnarna kom. Som jämförelse till Eskelands studie kan man studera södra Medelpads finnbygder. Där kan nämnas de stora sjöarna Hångstaörn och Vikörn, vilka ligger i anslutning till Torps södra finnbygd. Dessa sjöar är uppkallade efter två äldre svenskbyar vid Ljungans dalgång, Viken och Hångsta, vars bönder troligen använde sjöarna för sitt fiske³. Även finnbyn Stormörtsjön har fått sitt namn efter sjön som redan hade sitt namn när finnarna kom. Det höga berget intill heter Stormörtsjökullen och nämns i gamla råläggningskartor. Troligen var de höga bergen bra landmärken för att orientera sig. Området har under olika tidsperioder använts sedan järnåldern för olika syften av bönderna nere i dalgångarna, för järnframställning, virkes- och vedhämtning, jakt, fiske och bete.

Även finntorpen fick svenska namn som användes i officiella sammanhang. I regel uppkallades torpet efter den närbelägna sjön, till exempel Kölsjön, Grundsjön, Gransjön och Saxen. Hjältanstorp och Munktorp har dock uppkallats efter de svenskbyar (Munkbysjön och Hjältan) som ägde skogen och vars bönder sålde den till finnarna. I Orsa Finnmark förekommer mer sällan sjönamn i bynamnen. Myggsjön, Sandsjö och Fågelsjö är dock sådana exempel. Mer vanligt i Orsa Finnmark är att terrängen fått ge namn åt byarna och bosättningarna, till exempel Kvarnberg, Björkberg, Näckådalen, Tackåsen och Harabacken. I flera finnbygdsområden antecknade Gottlund ner de finska namnen på byarna, som finnarna själva sades använda, till exempel Hiirola (Lilla Björnmossen) och Pöntälä (Västra Svartnäs) i Svartnäs Finnmark⁴ samt Sikala (Södra Röjdåsen) och Karvala (Södra Viggen) i nordvästra Värmland⁵. I en uppteckning från Kölsjön i Hassela anger Gottlund att byn kallas Tarvala efter släktnamnet Tarvainen. Vidare fanns i byn bland annat gårdarna Sorrila, Tenhula, Välikylä och Juurois⁶.

Man kan konstatera att många av de skogsfinska ortnamnen måste ha tillkommit före 1700-talets mitt, eftersom man på 1700-talets skattläggningskartor hittar finska namn på platser. Detta är vanligt, bland annat i Gästriklands finnbygdsområden. Det är dock inte möjligt att bevisa närmare i tid, när namngivningen skedde. Perioden för den finska namngivningen torde dock ha pågått från finnarnas ankomst till dess att det finska språket miste sin särställning i finnbyarna. Eftersom skogsfinnarna i stort sett saknar egna skriftliga källor är det svårt att ange tidpunkten för detta. En viss fingervisning får man genom att studera husförhörslängder, där prästen ibland angivit att invånarna i finnbyarna talade finska. I vissa av finnbygdsområdena, till exempel på Finnskogen i Solör-Värmland levde språket kvar ända in på 1900-talet, medan det i andra finnbygdsområden försvann relativt snabbt.

Den svenska och norska namngivningen tog fart när man till övervägande del hade slutat tala finska. Nya namn som uppstod vid platser med finska namn kunde dock behållas men förses med svenska/norska efterled, till exempel Kockao-fäboden på Viksjö Finnmark. Tuula Eskeland finner i sin avhandling att när innevånarna på norska finnskogen inte längre förstod finska tillkom ett förklarande efterled (sista delen) i ortnamnet, till exempel Pekkaborro blev Pekkaborro-bekken. Det finns många sådana exempel i finnbosättningsområdena, bland annat Kummelamms-tjärnen i Karsvall i Los, Jotoborro-bekken på Törberget i Trysil, Allaså-myren på Vrångtjärn i Hassela och Hägenlamms-tjärnarna i Hamra på Orsa Finnmark.

De skogsfinska ortnamnens betydelse

Ofta innebär det svårigheter att ta reda på de skogsfinska ortnamnens ursprung och betydelse. Dels har dessa ortnamn sin grund i gamla östfinska dialekter och uppgiften försvåras av att ortnamnen under 400 år förändrats. Inte minst bör finska språkets försvinnande ha påverkat uttalet.

Vissa delar av ortnamnen, de som talar om vilken typ av ortnamn (denotation) det är; en myr, en tjärn eller ett berg, kan man oftast förstå. Ofta finns denotationen angiven i ortnamnets efterled (sista del) precis som i de svenska och norska ortnamnen; till exempel Älg-myren, Gran-berget, Sten-tjernet. Det är heller inte så svårt att lära sig känna igen dem. De följer i stort sett samma dialektmönster och de är inte så många till antalet.

Här följer en lista på några denotationer som är vanligt förekommande. I Julius Mägistes avhandling om "Värmlandsfinska ortnamn" samt Ragnvald Iversens bok "Finsk på norsk grunn" kan man läsa mer om de olika typerna av ortnamn som förekommer⁷.

Denotation Finska Betydelse

ahå/tt

fi ‘aho/t’ igenvuxen gammal svedja, /tt betecknar plural

jåck, jack

fi ‘joki’ å

kask/i

fi ’kaski’ (lövskogs)svedja

lamp, lamm, lamb

fi ‘lampi’ tjärn

laks, latt

fi ‘lahti’ vik, på savolaxdialekt ‘laks’ eller ‘laht’

mack, mäck, mägg, mark

fi ‘mäki’ berg eller backe

nim, nem

fi ’niemi’ udde

nitt, nytt

fi ‘niitty’ änge, slåtteränge

noppi

fi ’nuppi’ knopp, bergstopp

pelt(o), pelle

fi ’pelto’ åker

porrå, borrå

fi ‘puro’ bäck

rave, rajvi

fi ‘raivio’ röjning

soar, svar, sar

fi ‘saari’ holme, på savolaxdialekt ‘soar’ eller ‘svar’

så/so

fi ‘suo’ myr

För att studera vilka typer av skogsfinska ortnamn som förekommer i gränsområden kan följande förled (första del i ortnamnet) vara bra att känna till

ritta

fi ‘riita’ tvist, träta

raja

fi ’raja’ gräns

Namn som indikerar svedjor i olika stadier är, förutom de ovan nämnda aho och kaski

palle, pallo

fi ’palo’ brand eller bränt svedjeland

rass, rasi, rasse

fi ’rasi’ nerhugget men obränt svedjeland

Det är betydligt svårare att härleda förleden i de skogsfinska ortnamnen. Många platser har fått sina namn efter en händelse, andra efter djur eller växter som förekommer på platsen, till exempel Hockalamm (Vargtjärnen) på Björkberg i Hamra samt Lackaså (Hjortronmyren) väster om Tørberget i Trysil. Det finns också många platser som uppkallats efter sina ägare. Från Hofs finnskog finns exemplet Kosmanstjernet nära Rotberget, som innehåller släktnamnet Kuosmainen⁸. Nils Holmdal och Hélène Littmark beskriver i sin bok "Paljacka, Pajso och Mylimak" flera ortnamn som innehåller ett finskt släktnamn. Som exempel kan nämnas Karvasnitti, från släktnamnet Karvainen, i Bringsjöberg, Grangärde Finnmark⁹.

Exempel på olika typer av ortnamn (denotationer)

Lamp/lamb/lamm-namnen tillhör de vanligare ortnamnen. Tjärnarna gav fisk, vilket var en viktig del av matförsörjningen. Runt tjärnarna fanns det i regel slåttermarker som var viktiga att slå.

Exempel:

Mostalamp, Tivedstorp i Tiveden

Sigalamb, Rögden i Grue

Paskalamm, Norra Kvarnberget i Säfsnäs

Så/so-namnen är också bland de vanligast förekommande finska ortnamnen och man märker i lantmäterimaterial hur viktiga slåttermyrarna var för finntorpens försörjning. De flesta finnbosättningar hade relativt mycket boskap och det gick åt stora mängder vinterfoder. Man var därför noga med fördelningen av slåttermyrar vid råläggning mellan byar. Nitt/nitti/nitto/nytt-namnen beskriver de slåtterängen som i regel låg vid myrarna.

Exempel:

Mäskaså, Trossnarven i Bjuråker
Nitaso, Lilla Björnmossen i Svärdsjö
Matasnitt, Finnbacka i Rättvik
Läppanitti, Kungberg i Järbo
Nivisnitto, Söre Osen i Trysil
Ockanytt, Tjärnsjön i Stöde

Mack/mäck/magg/mägg/mark/märk-namnen förekommer för berg, åsar och backar. De var viktiga som geografiska riktmärken och naturligtvis för svedjebruket. Många av svedjorna låg på eller kring berg och åsar. De finns även i några bynamn

Exempel:

Pennamack, Långbo i Bollnäs
Rommamäck, Gustafsfors i Gustav Adolf
Verkamagg, Fagerberget i Nås
Balomägg, södra Viggen i Östmark
Vitamark-kullen, Villola i Viksjö
Porramärk, Gåssjö i Ytterhogdal

-la-namnen betecknar i regel platser som ägs av någon och föregås oftast, men inte alltid, av ett person- eller släktnamn. Det kan röra sig om byar eller gårdar, ängen eller övriga slåttermarker och områden som varit svedjemark.

Exempel:

Timmåla, Gransjön i Stöde
Sorrila, Kölsjön i Hassela
Loinila, Mojsjön i Åmot

Ahå/ahått-namnen indikerar också svedjebruk och beskriver svedjan när den håller på att växa igen. De flesta svedjor blir ihågkomna för att de användes som betesmark och därför är ahå-namnen betydligt vanligare än kask-namnen som beskriver en typ av svedja, lövskogssvedjan. Palo/palle-namnen anger bränd svedja och rasi-namnen betecknar röjda men obrända svedjor.

Exempel:

Hejkahå, Kungsberg i Järbo
Alahått, Källsjön i Ockelbo
Välekask, Bringsjöberg i Grangärde
Balaso, Storsvea i Trysil
Kirkenpalle, Hjältanstorp i Torp
Rasi, Gammelgården i Viksjö

Lax/latt-namnen visar att man var angelägen om att kunna beskriva var de bästa (och kanske de sämsta) fiskevikarna i sjöarna låg. Även soar/svar/sar-namnen var viktiga riktmärken för fiskeställen. Ibland kan de också vara myrholmar. Nim/nem/nemi-namnen kunde dels vara viktiga riktmärken men anger även slåttermarker runt sjöar och tjärnar.

Exempel:

Tervalax-viken, Norra Hörkensjön i Grangärde
Kåttlatt, Björkberg i Hamra
Rajasoar, Norge
Komsvar, Naggen i Torp
Läppasar, Ösjön i Los
Hotanim, Naggen i Torp
Männikonem, Björkberg i Hamra
Vårkanemi, Botjärn i Järbo

Porrå/borrå- och jåck-namn beskriver bäckar och åar. Några av åarna, speciellt de som ligger nära svenskbygden, hade redan svenska namn vid finnarnas ankomst. Det är troligen därför det finns fler porrå-namn än jåck-namn.

Exempel:

Kockansporrå, Varaldskogen i Vinger
Särgborrå, Vinika i Nyskoga
Råmanjåck, Loberg i Orsa

Nopp-namnen är vanliga inom Orsa Finnmark samt delar av Värmland och Norge. De betecknar bergstoppar och kullar/skjær.

Exempel:

Harpanopp, Näckådalen i Orsa
Lettanoppi, Ryssjøberget i Trysil

Rave/ravi/rajv-namnen beskriver de viktiga rönningarna. Dessa områden röjdes i regel upp för att ge slåttermarker. Vissa rönningar röjdes även upp för att bli åkrar och andra odlingar.

Exempel:

Kangasrave, Hjältanstorp i Torp
Mansiravi, Ivantjärn i Ockelbo
Taffenrajv, Rosentorp i Orsa

Pelt(o)/belto//pelle-namnen berättar om åkermark och inägor i finnbyarna

Exempel:

Påjopelto, Björnås i Enviken
Idäbelto, Mackartjärn i Södra Finnskoga
Herranpelle, Gransjön i Stöde

Uttal och stavning av de skogsfinska ortnamnen

Ett problem som genast dyker upp är frågan om hur det svedjefinska ortnamnet ska uttalas. I de fall någon muntligt berättar om platsen, så hör man hur det uttalas. På våra ortnamnsarkiv finns i regel de upptecknade ortnamnen skrivna även med fonetiska bokstäver. Men ofta finns ortnamnen på kartor eller i skrivna källor. Det vanligaste problemet är huruvida o ska uttalas som o eller å. Bommerso, som återfinns på topografiska kartan över Søre Osen vid Høljesjøen i Trysil, ska det uttalas som "Bommerså" eller "Båmmerså" eller rentav precis som det står; Bommerso?

Helt naturligt står man då inför nästa problem. Hur bör man stava de skogsfinska ortnamnen. Det finska språket är mycket regelbundet vad gäller uttal och stavning. U uttalas som o, o uttalas om å och y uttalas närmast som franskt u (forma munnen till ett u och uttala som y). Dubbla konsonanter uttalas som lång konsonant och enkel konsonant som kort. Det är inte så enkelt att man bara kan överta den finska stavningen. Vi skandinaver har i regel inte kunskaper om finskt uttal och risken är att vi skulle uttala ortnamnen på fel sätt och på det viset ge upphov till helt nya ortnamn. Man kan heller inte "återställa" ortnamnen till riksfinska, eftersom platserna namngavs på skogsfinnarnas egen dialekt och vi har dessutom svårt att avgöra hur ortnamnen ursprungligen såg ut.

Det enklaste är att i möjligaste mån, stava namnet som det låter på svenska eller norska. Å-ljudet stavas med å och o-ljudet stavas med o. Kort k-ljud stavas som ck och j-ljudet som j.

1 Texten bygger i huvudsak på material ur Wedin 1999:2
² Eskeland 1994, sidan 52, 132
³ Palm 1942, sidan 51
⁴ Gottlunds dagbok 1817, faksimil 1984
⁵ Gottlunds dagbok 1821, faksimil 1985
⁶ Ur Gottlunds material på finska Riksarkivet; Gottlund VII:9.8
⁷ Mägiste 1970
⁸ Hansson/Wedin 1999
⁹ Holmdal/Littmark 1980

Kommentar till litteraturhänvisningar

Det mesta som är skrivet om skogsfinska ortnamn har författats utifrån språkliga perspektiv. Många författare har dock i sina inledande kapitel beskrivit ortnamnens betydelse ur natur- och kulturperspektiv, till exempel ortnamn som beskriver terrängen, floran, näringslivet med mera. För den lokalhistoriskt intresserade är platsen för ortnamnet en viktig uppgift, det är emellertid sällan författaren anger detta.

1963 skrev Julius Mägiste sin avhandling "De värmlandsfinska ortnamnen" (Mägiste 1970). Avhandlingen omfattar närmare 900 sidor och är en klassiker i sammanhanget. Mägiste har undersökt ortnamnens språkliga härledningar och avhandlingens största del består av en ortnamnslista. Han har därvid valt att stava ortnamnen enligt finsk språknorm, vilket kan försvåra sökningen i ordlistan. Mägiste skrev även en kortare beskrivning av ortnamnen i "De värmlandsfinska ortnamnens vittnesbörd".

En forskare som valt en mer nordisk infallsvinkel är Ragnvald Iversen som i sin bok "Finsk på norsk grunn" (Iversen 1959) stavar ortnamnen på norska. Han har visserligen lagt tyngdpunkten på härledningar, men han har också insett ortnamnens värde i tvärvetenskapligt hänseende. Han har till exempel beklagat att han inte tagit reda på ortnamnens lägen. Han skriver i förordet till boken:

"..opplysningene om <posisjonen> er ikke alltid så exakte som de burde vaere. Jeg var ikke i tide klar over hvor viktige slike opplysninger kan vaere for kommende slekter."

1980 kom Nils Holmdahl och Hélène Littmark med sin bok Paljacka, Pajso och Mylimak (Holmdahl/Littmark 1980). Boken är skriven med ett lokalhistoriskt perspektiv över Grangärde finnmark. Holmdahl/Littmark har gjort egna ortnamnsundersökningar och har lagt en stor tyngdpunkt på ortnamnens betydelse. Liksom Mägiste har de delat upp namnen beroende på betydelse i kapitel om terrängnamn, djur- och växtliv med mera. De har också gjort ett försök att beskriva namnens läge genom att dela upp grangärdekartan i ett grovt koordinatsystem och ange inom vilken ruta ortnamnet ligger.

Tuula Eskelands avhandling "Fra Diggasborrå till Diggasbekken" (Eskeland 1994) behandlar de skogsfinska ortnamnen på norsk sida. Forskningen bedrevs inom Institutet för östeuropeiska och orientaliska språk på Universitetet i Oslo. Liksom de ovan nämnda böckerna är det främst det språkliga som fokuserats. Men Eskeland har även som bilaga med hela sin ortnamnslista på drygt 1500 ortnamn. I den listan redovisar hon ortnamnens koordinater, enligt den standard som finns för norska kartor. Eskeland har även gjort jämförelser med ortnamn i Finland. Främst har hon jämfört ortnamn som innehåller svedjebrukstermer, där ahå är en av de vanligaste som förekommer på norska finnskogen.