Historisk bakgrund

• Inledning
• Finland i det svenska riket
• Stormaktstiden
• Tiden efter 1809
• Litteratur

Finland i det svenska riket

Svenska riket hade sannolikt sitt ursprung i Uppland i Tiundaland, Attundaland och Fjädrundraland som tillsammans kallades Folklanden. De bildade ett landskap, där det gemensamma intresset kan ha varit en försvarsstyrka. Efterhand utvidgades detta maktcentrum till att även omfatta Mälarlandskapen. Svea rike började ta form.

Under 800- och 900-talen lades centrala Götaland under sveakungens makt. Från den tiden kan man anse att det fanns ett svenskt rike omfattande Svea rike och Göta rike. Det var fortfarande ett ganska löst sammanfogat landskapsförbund.

Ekonomiskt betingade befolkningsrörelser över Ålands hav och Bottenhavet förekom sedan lång tid. Under medeltiden skedde exempelvis utflyttningar från sydvästra Finland till centrala Svealand.

Under 1100- och 1200-talen införlivade det Svenska riket gradvis de landområden i Finland som beboddes av västliga finska stammar. Det var säkert ekonomiska krafter och strategiska motiv som styrde expansionen österut. Den västeuropeiska katolska kyrkan var också angelägen att utvidga sitt territorium.

Finlands gräns mot öster flyttades stegvis. Till denna process kan följande tre svenska härskare knytas:

• Erik den helige
• Birger Jarl
• Tyrgils Knutsson

Deras erövringsföretag i Finland understöddes av ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och har kallats "korståg" i historiska framställningar.

Klicka här om Du vill se en större bild!

Birger Jarl ägnade sig åt att trygga den svenska kolonisationen och missionen i Finland genom ett andra "korståg" omkring 1250 mot tavasterna, som han besegrade. Tavastehus anlades.

Tyrgils Knutssons fälttåg till Karelen 1298 har kallats "det tredje korståget" Viborgs fästning grundades. År 1299 anlades fäste Landskrona vid floden Neva, vilket snart erövrades av ryssarna.

Fred slöts med Novgorod 1323 i Nöteborg. Det svenska väldet och katolicismen i Finland befästes. Novgorod avstod Savo, Jäskis och Ägräpää. Gränsen drogs från Systerbäck på Karelska näset åt nordväst till Pyhäjoki vid Bottniska viken. I fredstraktatet angavs ett antal namngivna lägen för gränsen i inlandet. Dessa platser har inte kunnat lokaliseras i senare tid.

Finland växte fram som en del av det svenska riket jämnställt med Svealand och Götaland. Mellersta Norrland behärskades av Norge. Övre Norrland intog länge en provinsiell och oklar ställning.

Vid Mälarens utlopp i Östersjön byggdes en tull- och försvarsanläggning. Omkring denna bildades bebyggelse. Orten fick namnet Stockholm efter de byggnadsverk som fanns där. Läget var strategiskt naturligt. Genom sitt centrala läge blev Stockholm snart rikets huvudstad. Stockholm blev också "finnarnas huvudstad". Finnarna i Stockholm satte med tiden prägel på Gamla Stan. Egen finsk församling bildades och församlingskyrka byggdes.

År 1328 fastslog den svenska regeringen att landskapet Hälsingland sträckte sig åt nordöst ända till Ule älv och Ule träsk. Samtidigt införlivades hela det österbottniska kustlandet ända till Kemi älv med Åbo stift.

Finland fick 1362 rätt att medverka vid valet av svenska kungar. Samma år blev också Finland eget biskopdöme med Åbo som biskopssäte. I den svenska riksdagen hade Finlands folk plats i alla fyra stånden redan från början. Alla förvaltningsformer som infördes av den svenska statsledningen tillämpades lika i Finland som i det övriga riket.

I det svenska riket talades flera språk. En omfattande handel med nordtyska städer förde med sig att svenska språket starkt påverkades av nordtyska dialekter. Särskilt Stockholm blev en mångspråkig stad. Frånsett kustbygder i Österbotten och sydvästra Finland samt på Åland är finskan folkets språk i Finland. Kyrkan beslutade tidigt att använda folkets språk i den verksamhet som riktades till allmogen i rikets skilda delar. Språkbruket i Finland följde i huvudsak följande linjer:

• Folkets språk - finska
• Bildningens språk - latin
• Förvaltningsspråket - svenska
• Kungörelser - på finska från 1584

I slutet av medeltiden rådde det "stormannavälde" i Finland.

Bo Jonsson Grip, död 1386, som hade största delen av Sverige i förläning hade också hela Finland i förläning och kunde ta upp samtliga skatter. Det är okänt hur han under sin livstid kunde lägga sig till med så stora förläningar.

Karl Knutsson hade alla län i Finland i förläning under åren 1440 - 1448. Han residerade på Viborg.

Erik Axelsson Tott var herre över Viborg och Tavastehus län 1457 - 1481. Olofsborgs fästning anlades ca 1475 under hans tid.

Ryssarna angrep Viborg 1495, men nådde ingen framgång. Längs nöteborgsfredens gräns härjade ryssarna svårt. Anledningen var att finsk kolonisation hade skett över gränsen samt att Olofsborgs fästning hade anlagts in på rysk mark. Fred slöts 1497 varvid gränsdragningen från 1323 fastställdes att gälla med vissa modifieringar. De angivna gränspunkterna kunde inte lokaliseras efter så lång tid. Svenskarna presenterade en tillrättalagd version av fredstraktatet från Nöteborg och hävdade den ensidigt till sin fördel.

Det svenska riket, inklusive Finland, erövrades 1520 av Danmark. Åren 1521 - 1523 återerövrades det under ledning av Gustav Eriksson Vasa.

Åren 1555 - 1557 rådde åter öppet krig med Ryssland orsakat av tvister om var riksgränsen gick. Fred slöts i Moskva på 40 år och gränsdragningen från 1497 fastställdes att gälla.

Krig med Ryssland bröt ut på nytt 1570 efter märkliga diplomatiska förvecklingar. Ryssarna härjade längs Finlands östgräns samt i Estland och Lettland. Efter 1580 flyttades kriget helt över till ryskt område. Sedan maktkampen mellan konung Sigismund och hertig Karl var slut slöts fred med Ryssland i Teusina 1595. Gränsen drogs till Varangerfjord på Ishavskusten. Nöteborgsfredens oklara bestämmelser var ur världen och Sveriges tillrättalagda traktat behövdes inte längre. Svedjefinnarnas nybyggen i Savolax och Olofsborgs fästning låg därmed också formellt på svenskt territorium.

Kriget kallas i Finland långa ofreden. Landet utsattes från början för svåra härjningar och var hela tiden operationsbas. Efter fredsslutet förlades armén i s. k. "borgläger" i Finland utan att hemförlovas. Försörjningen medförde ytterligare bördor för befolkningen och orsakade ett folkuppror, det så kallade klubbekriget, som slogs ned med stor brutalitet.

Följderna av det 25 år långa kriget med Ryssland, klubbekriget och en svår missväxt 1601 anses ha medfört en ökande utflyttning till mellersta Sverige.

De bästa svedjemarkerna i södra Finland var också utbrukade, vilket medförde en kolonisation av ödebygderna i mellersta och norra Finland så långt klimatet tillät.

Under inre oroligheter i Ryssland 1611 erövrade Sverige Kexholm och Novgorod. Sedan förhållandena i Ryssland hade stabiliserats slöts fred 1617 i byn Stolbova söder om Ladoga. Ryssland avstod Kexholms län och Ingermanland och avstängdes därmed från förbindelsen med Östersjön.

Med denna fredstraktat hade Sveriges gräns mot Ryssland nått sitt östligaste läge.

Finland hade under 500 års tid vuxit både territoriellt och befolkningsmässigt till en allt större del i det svenska riket.

Både Finland och Sverige är som nationella enheter resultatet av långdragna och komplicerade processer. Den västerländska kultur som växte fram i det svenska riket byggdes upp gemensamt av finska och svenska medborgare.

Stormaktstidens svenska rike började ta form.