Skogsfinnar - Historisk bakgrund

Historisk bakgrund

Tiden efter 1809

Av Arne Östman, Skärholmen

Finland proklamerades som Kejserligt Storfurstendöme. Landet gavs autonomi, innebärande en avsevärd självstyrelse. Rysk generalguvernör insattes, men den centrala statsförvaltningen bibehölls enligt svenskt mönster. Den ryska attityden mot Finland var positiv.

Både Finland och Sverige var hårt drabbade av kriget. För Finlands del innebar den närmaste tiden förändringar till det bättre. Konfliktorsakerna med Ryssland var borta. Det svenska riket var borta för alltid. Kvar var endast Sverige. Fred och avspänning rådde längs Finlands gränser.

Behovet av ny nationell identitet framträdde snart. Det särskiljande lyftes fram. Ett starkt finskt nationalmedvetande utvecklades under 1800-talet. Den 600 år långa gemensamma historien tonades ner. Skilsmässan från Sverige skapade betingelser för en identitet byggd på språket. Finskan förklarades 1858 som officiellt språk i alla kommuner med finskspråkig majoritet. Finsk litteratur fick en starkare ställning. Finska litteratursällskapet bildades 1831. Till dess stiftare hörde Elias Lönnrot. Hans nationalepos Kalevala kom ut i en första utgåva åren 1835 och 1836. En utvidgad utgåva kom ut 1849.

Klicka här om Du vill se en större bild!

Den finska nationalitetsrörelsen kan ses som en förutsättning för att Finland utvecklades till en enhetlig nation.

Till generalguvernör i Finland utsågs 1898 den ryske nationalisten Nikolaj Bobrikov. Han krävde snart att Finland förvandlades till en rysk provins och vidtog åtgärder för att göra slut på landets särställning. Bobrikov blev skjuten 1904 och förryskningsförsöken stannade av. En ny förryskningsperiod började från 1908.

Efter den ryska revolutionen förklarade sig Finland oberoende den 15 november 1917 och på nyårsafton samma år erkände Ryssland Finlands självständighet.

Efter ett blodigt inbördeskrig utropades Republiken Finland den 17 juli 1919 som en "Suverän republik vars nationalspråk är finska och svenska".

I Sverige uppstod också behovet att stärka nationalitetskänslan. På samma sätt som i Finland lyftes det särskiljande fram och den gemensamma historien tonades ner. På senare tid har det till och med framstått som en överraskning för många att svedjefinnarna som kom till Sverige i slutet av 1500-talet och under 1600-talet inte kom som utlänningar och emigranter. Det var först när de började etablera sig i östra Norge på 1620-talet som de överskred rikets gräns.

Svenska rikets huvudstad Stockholm kom att hamna i utkanten av landet och miste sin centrala position. Det diskuterades till och med att göra det centralt belägna Mariestad till landets administrativa centrum och huvudstad. Stockholm var emellertid alltför etablerat för att en flyttning skulle vara möjlig. För försvarets del genomfördes däremot en central försvarsanläggning. Man valde Karlsborg för lokaliseringen av ett "slutförsvar" dit armén och statsförvaltningen skulle kunna dra sig tillbaka vid ett avgörande angrepp på Sverige. Krigstekniken förändrades efterhand på ett sätt som fick till följd att befästningen inte fullföljdes.

Sveriges intressen kom att riktas västerut under en tid. Vid fredsslutet i Kiel 14 januari 1814 beslutades att Norge skulle vara eget kungarike i union med Sverige. Ny grundlag antogs i Norge den 17 maj 1814. Sverige erkände den norska författningen.

Unionen hade beslutats över huvudet på det norska folket. Den blev ingen lyckad förening. Norge hade historiskt sina tidigare relationer riktade mot Danmark och övriga Västeuropa. Sverige däremot var riktat mot Nordtyskland samt Finland och Östersjöländerna. De båda länderna hade skilda förutsättningar.

Senast uppdaterad: 2004-01-02