Savolaxisk kolonisation

Den skogsfinska kolonisationen i södra och mellersta Norrland

Vid tiden för den skogsfinska migrationen var den äldre svenska bebyggelsen koncentrerad till områdena med sedimentjordar kring älvar och kuster under högsta kustlinjen. I gränsområdena mot Norge fanns områden med svensk befolkning även i moränmarkerna ovan högsta kustlinjen.

De moränmarksbaserade skogsområdena mellan älvdalarna användes extensivt för jakt och fiske. De skogområden som låg närmast bolbygden användes även som betesmark och för slåtter samt för inhämtande av husbehovsved- och timmer. Emedan bygränserna i bolbygden var uppdragna och ägorna noggrant fördelade, var däremot gränserna mot skogområdena mellan älvdalarna och dess allmänningar oklara. Gustav Vasa fastslog i ett brev till allmogen i södra och mellersta Norrland: "Förty att sådana ägor som obygde liggie, höre Gud, Oss och Swerigis Crone till, och ingen annan"¹. Oklara gränser kunde dock skapa problem och orsaka gränstvister, vilket påtalas bland annat i Skogsordningen från 1647 och 1664².

En stor del av de skogsfinska nybyggarna koloniserade dessa moränmarker, med dess tillgång på svedjeskog, myrslåtter, jaktmarker och fiskevatten. I många fall anges i litteraturen att finnarna rent av sökte sig till höjder och undvek sjölägen. Detta är dock inte självklart³. I de flesta fall var det just dessa marker som fortfarande stod till buds, i synnerhet under slutet av kolonisationsfasen. Men för många finnbygdsområden i Norrland och Bergslagen⁴ finns flera exempel på att de tidigaste bosättningarna tvärt om med fördel anlades vid sjöar och i flera fall under högsta kustlinjen.

De tidigaste kolonisationsområdena fanns ibland annat i Gästrikland, som också blev ett uppmarschområde för skogsfinnarna. Så tidigt som på 1590-talet koloniserades nordvästra delen av landskapet. Även i Viksjö finner vi tidiga bosättningar som anlades under 1580-talet. Till Gästrikland kom skogsfinnarna över med båt till Gävle och därifrån gick migrationsfronten i hopp dels norrut, dels västerut. 1598 kom de första skogsfinnarna till Kölsjön i Hassela och under årtalen kring 1600 koloniserades även fler områden i norra Hälsingland och södra Medelpad. Jonsson anser det troligt att invandringen till Mellannorrland skedde via Sundsvall och Härnösand⁵. Det tycks logiskt men vi har i dagens läge inga belägg för att skogsfinnarna verkligen anlände den vägen.

Två av de tidigaste medelpadsfinnarna, Pål Andersson samt Mats Jöransson, kom från Finland via Gävle⁶. Först stannade de troligen i Gästrikland och bodde där en tid innan de sökte sig norrut. Det tycks ha varit vanligt att man stannade hos släktingar och andra landsmän innan man uppsökte obebodda marker för sina nybyggen. Det kan ha varit strategiskt att ha ett basläger att utgå ifrån. Kanske stannade delar av familjen kvar i dessa basläger medan några rekognoserade nya lediga skogsområden. När familjen sedan flyttade för gott kanske någon av de vuxna sönerna eller döttrarna gifte sig och stannade kvar på dessa landsmäns boställen, medan resten av familjen flyttade vidare för att uppta nya egna torpställen. Möjligen kan man spåra en sådan händelse bland de första kölsjöfinnarna. I en uppteckning gjord av Gottlund anges att Per Andersson kom till Kölsjön med sin far, hustru, fyra söner och en dotter. Dottern blev gift i Niarne och sonen Israel gifte sig istället med en dotter i gården, ett så kallat syskonbyte⁷. Denna uppgift verifieras av ett domstolsutdrag som finns excerperat i Jonssons material⁸, där hasselafinnarna kräver del i ett arvskifte i Niarne.

Klicka här om Du vill se en större bild!

Kring 1640 bildade de skogsfinska nybyggena ett glest men ändå sammanhängande finnskogsområde⁹.

Kring mitten av 1600-talet avtar kolonisationsvågen och på de nyanlagda torp som togs upp kring den tiden finns barn och barnbarn till de dem som invandrat.