Den skogsfinska kolonisationen från Finland till Skandinavien
– en översikt

Av Maud Wedin, Falun

Svedjefinsk migration till Skandinavien

De svedjefinska områdena i Skandinavien befolkades av svedjebrukande finnar från främst Savolax. Invandringen pågick från slutet av 1500-talet fram till 1600-talets mitt.

Eftersom Sverige och Finland officiellt var samma rike i mer än 700 år har det naturligtvis varit vanligt med stor rörlighet åt båda håll över Bottenviken. I äldre tid var det så att vattnet snarare förband än skiljde åt. Det var betydligt lättare att färdas till sjöss än på land. Redan under medeltiden skedde arbetsvandringar och under Gustav Vasas tid uppmuntrades denna invandring, då arbetskraft behövdes både i jordbruket och i gruvorna. Dessa finnar var främst västfinnar, med en kultur som mer liknade den svenska. Det var därför större skillnad kulturellt mellan dessa västliga finnar och svedjefinnarna än mellan västfinnar och svenskar¹.

I ett längre historiskt perspektiv kan man se att såväl nya arbetsmetoder som råvaror och utbyteshandel har förekommit i båda riktningarna². Så tidigt som under stenåldern kan man finna föremål som skeppats över vattnet mellan Finland och Sverige, vilket givit upphov till tidiga handelsförbindelser.

Svedjefinnarnas migration från och till andra områden

Flytten till Skandinavien kan ses som en fortsättning på en redan inledd kolonisation av de obefolkade områdena i det inre av Finland. Redan under medeltiden genomdrev Sverige en kraftig expansionspolitik inom Finland, vid gränsen mot Ryssland. Under Gustav Vasas regentperiod inleddes en kolonisationsvåg vid den finska östgränsen och särskilt i Savolax skedde en kraftig ökning av nybyggen³.

Trots att det inre av Finland i våra ögon var relativt glest befolkat uppstod ändå en situation som närmast kan betraktas som ett överbefolkningsfenomen under 1500-talet. Det extensiva markutnyttjandet krävde stora markarealer för varje gård/by och Älvsborgs lösen 1571 visar på relativt stora invånarantal i flera områden i Finland⁴. Under slutet av 1500-talet fortsatte därför koloniseringsvågen västerut, mot andra sidan Östersjön. Samtidigt med denna migrationsvåg till Skandinavien utvandrade ett stort antal även i andra riktningar, till exempel mot Estland samt Ingermanland och Tver i nuvarande Ryssland⁵. Skandinavien innebar inte någon gräns för migrationen västerut. Under mitten av 1600-talet utvandrade från Skandinavien ett antal skogsfinnar till Delaware i Amerika⁶. Denna sistnämnda migration var till en början påtvingad, men blev i en senare fas sedd med positiva ögon av skogsfinnarna.

Orsaker till migrationen från Finland

Den svedjefinska migrationen orsakades av flera samverkande faktorer. I äldre litteratur framhålls ofta krig och misären som följde i dess spår som huvudanledning för skogsfinnarnas migration. Under slutet av 1500-talet pågick ett inbördeskrig, det så kallade klubbekriget, där bönderna gjorde uppror mot den svenska ståthållaren Fleming. Bönderna i östra Finland utsattes dels för otryggheten att bo där gränsstrider pågick, dels fick de bära en stor del av bördan, såväl när det gällde att skicka söner och drängar till soldathären som härbärgerande av soldattrupper. Skatterna var dessutom höga, eftersom de skulle finansiera de ständiga krigen mot Ryssland⁷.

Saloheimo har i sin forskning visat att många av skogsfinnarna rymt från knektutskrivningar eller deserterat från hären. Hans beräkningar tyder på att minst 4800 män rymde från sin tjänstgöring⁸. Han visar även på att missväxtår i kombination med ökad befolkning var en pådrivande faktorer.

Med tanke på kolonisatörernas tradition att idka svedjebruk i kombination med den tidigare nämnda relativa överbefolkningen och ett kallare klimat torde även intresset för nya svedjemarksområden ha varit viktiga⁹.

Sammantaget kan man konstatera att de idag tillgängliga forskningsresultaten pekar på många olika orsaker, där sökandet efter nya orörda granskogsområden att svedja idag anses en av de viktigaste. Forskningen visar dock på stor flexibilitet hos skogsfinnarna att finna kompletterande näringar¹⁰. Bland annat visar studier att en stor del av de skogsfinska ortnamnen var namn på slåttermarker. I boskapslängder finner man att finntorpen ofta hade stora kreatursbesättningar, vilket visar på att kreatursskötseln hade en mycket stor betydelse¹¹. Eftersom det var kvinnorna som skötte kreaturen, kan vi kanske med nya perspektiv se på arkivmaterialet och lära oss mer om den annars så osynliga kvinnosfären.

Näringar och markutnyttjande i östra Finland under medeltiden

Hur svedjebruket spreds till östra Finland är ännu inte helt klarlagt. Tarkiainen menar att svedjebrukstekniken importerats från slaverna¹². Det finns även en teori om att granskogsvedjandet, huuhta-tekniken, infördes av karelare till savolaxområdet under medeltiden¹³.

Det är intressant att notera att dessa savolaxare ofta prioriterade nyttjanderätt till svedjor framför äganderätt till fixerade områden. Många avstod från att bo kvar på sina gårdar om skattetrycket blev för högt och bosatte sig istället i mer avlägsna skogsområden, de så kallade erämarkerna. I mötet mellan den mer rörliga östliga kulturen och de svenska normerna uppstod ett kulturmöte eller snarare en kulturkrock. Svensk lag har i princip varit gällande för både Sverige och Finland, ända sedan landskapslagarnas tid, men praxis har inte alltid överensstämt med lagarna. Ofta har sedvanerätten styrt, som när man tillämpat ockupation, vilket inte godkändes av svenska jordabalken. Ockupationen innebar bland annat att den som först upptog mark hade nyttjanderätten till den. Jutikkala citerar rättsseden i Kexholms län: "Den äger sveden som först hunnit"¹⁴.

För att markera gränsen för det tagna svedjeområdet bläckade (högg) man i träden¹⁶. Man gick ofta samman i svedjelag, eftersom det vid själva svedjearbetet gick åt mer arbetskraft än vad som vanligtvis förekom på en gård med åkerbruk. Var och en som varit med i arbetet fick då andel i skörden, så kallat yxtal, vilket innebar att man delade skörden efter uträttat arbete. Svedjan innehades sedan av svedjelaget så länge man brukade den. Om den övergavs var det fritt fram för andra att överta den¹⁷.

Om svedjebruket och boskapsskötseln var basen för gårdens försörjning, var jakten och fisket viktiga komplement. Jakten gav kött men också viktiga biinkomster genom päls- och skinnhandel. Jakten bedrevs på de väldiga utmarkerna, erämarkerna, som även benämndes ekorrmarkerna. Fisket var i stort sett allmänt och fritt i stora delar av östra Finland, även om det på sina håll var knutet till markägande. Ofta slog man sig samman i notlag, som i sin funktion liknade sammansättningen i svedjelagen.

Åkerbrukets inträde i östra Finland skedde relativt sent. Betecknade är att varje nyupptaget åkerstycke delades av byns invånare. Man delade alltså inte upp åkermarken efter bästa och sämsta jord utan i kronologisk ordning i den takt nya åkrar odlades upp. Åkerstyckena fick därför ofta formen av oregelbundna stycken eller block. Tegskiften var ovanliga och i de fall de förekom, var det under senare tid. Åkrarna fick ofta namn efter släkten som brukade den, till exempel Korhoisen pelto¹⁸.

Ängsmarkerna var viktiga för bärgning av vinterfoder till kreaturen. Även dessa marker sambrukades ofta och foderskörden delades lika mellan dem som utfört arbetsinsatsen. Män och kvinnor fick lika stora andelar av skörden, vilket även markerade att kreatursskötseln var en del av kvinnornas ansvar. Ytterligare ett bevis på det sistnämnda finner man i det medeltida Karelen. Männen ärvde sina kläder, arbetsredskap, vapen och hästar och, i den mån det fanns, åkermark. Kvinnorna däremot ärvde förutom kläderna och smycken även kreaturen¹⁹.

Den svedjefinska kolonisationen inom Skandinavien

I Sverige finns finnbygdsområden från Tiveden i söder till Lappland i norr. I Norge ligger finnskogsområdena mellan Eidskog i söder och Trysil i norr.

Den svedjefinska kolonisationen uppmuntrades av myndigheterna som såg positivt på möjligheterna till ökade skatteintäkter i obefolkade områden. De svenska bönderna i dessa skogsområden befolkade främst de för åkerbruk lämpade sedimentjordområdena vid älvar och större sjöar. De intilliggande skogarna användes för skogsbete, jakt, fiske och där hämtades ved och nödvändigt timmer. I övrigt hade inte skogen särskilt högt värde.

Svedjebruket, som främst behövde orörd granskog, kunde bedrivas i de barrskogsområden som var obefolkade. Det innebar att man ofta bosatte sig i gränsområden; mellan socknar, landskap eller län. Finnskogsområdet i Värmland/Norge ligger till och med tvärs över en riksgräns. Eftersom finnbygdsområden kom att hamna i gränsområden, som i vissa fall var mycket isolerade, kunde den svedjefinska kulturen leva kvar under lång tid. I några finnbygdsområden hölls det särskilda byggnadsskicket, språket och matkulturen levande ända in i detta sekel.

Redan under 1600-talet uppmärksammade myndigheterna att svedjefinnarna brände stora skogsområden. I takt med att bruksnäringen fick större betydelse uppstod en konkurrenssituation om skogen mellan svedjefinnarna och bruken, i synnerhet i Bergslagen. Det beslutades om restriktioner mot svedjebruket och finnarna tvingades under 1700-talet successivt övergå till enbart åkerbruk. Det var inte så lätt på de steniga moränmarkerna²⁰, även om man redan hade en hel del åkrar vid gården. Under kolonisationsfasen var man tvungna att odla upp en viss del åkermark, eftersom det var en förutsättning för att få skattlägga finntorpen²¹.

Under 1800-talet ökade folkmängden, vilket innebar att finnbygdsområdena fick svårt att försörja alla sina invånare på de svårodlade markerna. Finntorpen med sina små åkrar och vidsträckta skogar, var mycket eftertraktade av skogsbolagen. Många finnbönder sålde därför sina skogsskiften till skogsbolagen och blev arrendebönder och kolare. På grund av missväxtåren under andra halvan av 1800-talet utvandrade många invånare i finnbygdsområdena till Amerika. Under vårt sekel har utflyttningen från finnbygderna fortsatt. En stor del av ungdomarna i dessa bygder flyttade till tätorter och började arbeta i de uppväxande industrierna. Skämtsamt brukar man säga att när vägnätet byggdes ut under mitten av 1900-talet användes det av invånarna i finnbygderna för de rullande flyttlassen. Under de senaste tiotalet år har emellertid flyttrendens tempo avtagit. Många människor som bor i finnbygdsområdena tycker att det ger högre livskvalitet att leva nära naturen i den bygd där man har sina rötter²².

Kulturella särdrag

Svedjebruket var livsgrunnlaget for de skogsfinske innvandrerne /…/"²³

Citatet är hämtat från en artikel skriven av Tvengsberg. Enligt den forskning som han bedrivit var svedjebruket en av de viktigaste stöttepelarna i den skogsfinska kulturen. Detta stöds av bilden som Jutikkala ger av det medeltida östra Finland, även om senare tiders forskning visar att även andra näringar var väl så viktiga.

Svedjebruket följer delvis en annan arbetsrytm under året, jämfört med åkerbruket. Man fällde grov granskog som fick torka i ett eller två år. Sedan brändes svedjefallet och man sådde svedjeråg i den varma askan. Året därpå skördades svedjerågen och den gav då i regel stora skördar, betydligt större än de skördar som kunde erhållas genom vanligt åkerbruk. Många andra kulturelement har också haft sitt upphov i svedjebruket som en näringsbas. Vissa av dem levde kvar även sedan svedjebruket upphört. Där kan nämnas det speciella byggnadsskicket med rökstuga, bastu och ria. Alla dessa byggnader har det gemensamma draget att de innehåller rökugnar utan skorsten. Idag finns fortfarande ett hundratal av dessa typiska skogsfinska byggnader bevarade i våra finnbygder. Det finns till exempel fler rökstugor bevarade på ursprunglig plats i Värmland och Grue Finnskog än det finns i Finland. Maträtten motti, som är en torr grynig gröt av korn eller havre, är också ett kulturdrag som fortfarande finns i obruten tradition i många av finnbygderna. Även sägner och muntlig tradition finns levande ute i finnbyarna²⁴.

23 Tvengsberg 1995, sidan 109
²⁴ Wedin 1990, sidan 21 f

Kontakt och nätverk igår och idag

Genom århundradena har det fortlöpande funnits kontakter med Finland på olika sätt. Kring sekelskiftet mot 1700-talet besökte den finskspråkige prosten Schaefer ett flertal finnbosättningsområden i Hälsingland. I början av 1800-talet vandrade den finske studenten Gottlund på finnskogarna i Värmland/Grue samt Dalarna och Hälsingland. Han var en ivrig förespråkare för att bevara och tillvarata den skogsfinska kulturen. Under 1860-talet vandrade prästen Skogman från finnbygdsområdena i Norge ända upp till Medelpad. Under 1900-talet har många finska språkforskare intresserat sig för Finnskogen i Värmland/Norge, där det skogsfinska språket med sin speciella ålderdomliga dialekt var levande långt in på mitten av detta sekel.

Det finns idag såväl institutioner, forskare och intresseföreningar i Finland och Skandinavien med inriktning mot den skogsfinska kulturen. Eftersom de olika finnbygdsområdena sinsemellan är olika och dessutom spridda över ett så stort område finns ingen egentligen huvudorganisation. Istället har finnbygdsområdena tillsammans skapat nätverket FINNSAM, Finnbygder i Samverkan, för att underlätta kontakter och gemensamma arrangemang. Nu finns alla möjligheter till kontakter och utbyte via FINNSAM:s hemsida, som för övrigt har sin webserver i Finland. Där finns även en postningslista som diskussionsforum.

Finnbygdslitteratur och andra publikationer spelar naturligtvis en viktig roll för att sprida kunskap och stärka identiteten. I Bergslagen finns tidningen "Finnmarken Förr och Nu" som utkommer med 4 nr/år. Solör-Värmlands finnkulturförening ger ut tidningen "Finnkultur" och i nordöstra Dalarna/sydöstra Hälsingland finns också en finnmarkstidning, Svedjenävan, som ligger ute på Internet.