Svedjebruk

Inledning

En förutsättning för skogsfinnarnas kolonisationsförmåga var deras utnyttjande av svedjebruk. Grundläggande för svedjebruk är möjligheterna att genom nedhuggning av skog och följande bränning tillgodogöra sig markens och vegetationens näringskapital för odling av säd eller rotfrukter. Bränning är särskilt viktig för att kunna odla säd i jordar bevuxna med barrskog.

Östra och mellersta Finland, som tillhörde det savolax-karelska kulturområdet, präglades ännu på 1800-talet av svedjebruk som den viktigaste växtodlingsformen. Svedjande var dock hela tiden en del av en sammansatt försörjning baserad på ett mångsidigt utnyttjande av skogens resurser. I de skandinaviska finnbygderna var svedjandet särskilt framträdande under kolonisationsperioden på 1500- och 1600-talet. Från 1600-talet kom successivt olika svedjeförbud att införas, särskilt i områden där skogen brukades för bergsbrukets behov. Svedjebrukets andel i försörjningen minskade påtagligt, men fortfarande i början av 1900-talet svedjades det i mindre omfattning på olika håll i finnbygderna.

Man kan grovt skilja mellan vanlig sved (kaski) och "färsksved" (rieskamaa, vierumaa, tulimaa) som är lövskogssvedjor samt barrskogssvedjor (huuhta). Olika forskare har med grund i källor från 1700- och 1800-talen gjort indelningar av svedjetekniker. Dessa är lärda konstruktioner och motsvaras inte konsekvent av det folkliga språkbruket, vilket gör klassificeringarna osäkra.

Svedjande i barrskog (huuhta) var specifik för den snabba savolaxiska kolonisationen av de gamla erämarkerna i det inre av Finland liksom senare kolonisationen i Skandinavien. Huuhta-tekniken innebar svedjande av äldre gran- eller blandskogsmarker med ett minst treårigt förlopp från att träden fälldes till att säden skördades. Efter att skörden hade bärgats övergavs sveden eller blev till ängsmark. Ibland kunde också två skördar tas. Det enda redskap som behövdes var yxa samt ibland en harka att kratta ner säden med. På sveden odlades främst en form av tuvråg, som var särskilt väl anpassad för att utnyttja de näringsämnen som frigjordes i samband med bränningen. Även rovor kunde med fördel odlas på sveden. Från historiskt källmaterial och sentida odlingsförsök vet vi att rågskördarna kunde bli höga, men de varierade kraftigt. De skandinaviska svedjorna varken plöjdes eller stenröjdes normalt, vilket blev fallet i Finland när svedjebruket kom att intensifieras där under 1800-talet.

Huuhta-svedjandets ursprung är oklart. Etnologen Kusta Vilkuna menar att huuhta-metoden och följande odling av råg spreds till Savolax från slaverna via karelare på 1100- och 1200-talen. Historikern Arvo Soininen ser tillämpningen av huuhta som en senmedeltida innovation. Nyare arkeologisk och pollenanalytiskt forskning pekar på möjligheten av att kunskapen att svedja i barrskogsområden varit känd från sen järnålder.

Skogsfinnarnas svedjebruk genomfördes ofta i form av olika arbetslag som kunde utgöras av stora hushåll eller vara av tillfällig karaktär där grannar tillsammans nyttjade sveden. När ägandet och förfoganderätten till utmarkerna reglerades allt mera från senmedeltiden möjliggjordes svedjande på andras marker genom olika system med lotthuggning och arrenden. Från historiskt källmaterial i Skandinavien kan vi se att svedjebruket gav upphov till såväl samarbete som tvister mellan den gamla bygden och de nytillkomna finnarna.

Från äldre tid fanns också en praktik av magiska handlingar och ordmagi knutet till svedjebruket. Dessa skulle säkra goda skördar och blidka skogens väsen. Svedjebruket medförde att skogslandskapet fick en mosaikartad karaktär med större inslag av lövskog och yngre träd. Detta innebar att svedjandet också ofta gav gott kreatursbete och gynnsamma jaktmarker som bieffekt.