Finnsam-info 2023/2
Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:
Nr 3 2023 Medlemstidning för FINNSAM - Finnbygder i samverkan ISSN 2000-9399 1 Om FINNSAM-information Syfte med medlemsbladet Innehåll FINNSAM information är ett medlemsblad som ges ut fyra gånger per år till medlemmar i föreningen FINNSAM - Finnbygder i samverkan. Syftet med medlemsbladet är att ge medlemmarna möjlighet att ta del av aktuella rapporter, protokoll, nyheter och konferensinbjudningar. 3 3 4 6 9 10 12 Ansvarig utgivare Maud Wedin, Falun, Ordförande i FINNSAM Medlemstidningen ISSN är 2000-9399 12 FINNSAM:s organisationsnummer är 802429-6108. 13 Redaktion Anita Österman Timbonäs 140 SE-686 98 Gräsmark Telefon +46 70 604 65 57 heppostorp@gmail.com 15 17 20 22 Hans Bergström Övre Stortorpet, Långvak SE-671 92 Arvika Telefon +46 70 292 22 25 hans.bergstrom@textra.se 23 Några ord från redaktörerna Äntligen är det höst igen! Och snart vinter, och då ser jag fram emot att få krypa upp i soffhörnet med en filt och en bra bok och inte bry mig ett dugg om alla borde, skulle, måste som hela våren och sommaren har präglats av. Men väldigt roligt har det varit! Under sommaren har Solør Värmlands finngård Purala fått vatten indraget. Och köket har fått en diskbänk och ny skåpinredning så nu har vi börjat servera motti och fläsk till olika grupper igen. Vi hade också öppet i tre dagar under den skogsfinska veckan i juli med väldigt många besökare. Tmbonäs Långnäs Byalag har också haft en intensiv sommar med flera arrangemang. Vår årliga midsommarfest är en av höjdpunkterna, och även musikfesten i juli. Jag fick besök av släktingar från USA och en dag åkte vi till övre Tihola, Måns-Olas torp, där deras farmor och mormor växte upp. En stor släktträff på Bartelstorp hann vi också med. Om redaktörens uppdrag Redaktörens upprag är att sammanställa material från föreningsmedlemmarna. Nästa FINNSAMinformation kommer ut i januari månad 2024. Medlemsavgift Medlemsavgiften är 100 NOK/SEK för enskild person och 300 NOK/SEK för institution/organisation. Betala din medlemsavgift! Om avgiften inte är betald senast 30 juni, stryks du ur medlemsregistret. Glöm inte bort att ange din e-postadress. Tyvärr blir det inget referat från konferensen i Mattila i det här numret av medlemstidningen heller. Eftersom jag inte var med under bussresan på lördagen så har jag inväntat ett reportage som inte har dykt upp än. Med lite tur så kanske det kommer i nästa nummer och då kommer nog också ett referat från konferensen i Strömsund. Sverige Plusgironummer 646 27 77-1 Norge Bankkontonummer: 1830.33.22104, Grue Sparbank. Anita Omslagsfoto: Owe Kilström 2 Om FINNSAM FINNSAM bildades 1992 för att underlätta samarbete, forskning mm kring finnskogsaktiviteter. Nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. FINNSAM arrangerar årligen en vår- och en höstkonferens där finnskogsområden är värdar. FINNSAM-medlemmarna får därigenom lära känna olika finnskogsområden i Sverige eller Norge. Vanligen arrangeras årligen även en vinterkonferens med arkiv- eller ämnestema. Regelbundet skickas medlemsbladet FINNSAM-info med aktuella rapporter, protokoll och nyheter. FINNSAM håller också i olika projekt innefattande litteratur, byggnader, släktnamn, släktforskning, informationsfilm, bibliografi och mycket annat. Mer information om FINNSAM hittar du på www.finnsam.org. FINNSAM:s styrelse 2023-2024 Ordförande Maud Wedin, Bergalid 3, SE-791 32 FALUN telefon: 070-692 28 64, e-post: maud@finnbygden.se Bergslagen Ordinarie: Tor Eriksson, adress se ovan Suppleant Kenneth Norrgrann, VÄSTERÅS e-post: zinda@hotmail.se Vice Ordförande Eva Jernqvist, Björkgatan 21, SE-824 70 DELSBO telefon: 070-5343026 e-post: eva.jernqvist@gmail.com Närke-Tiveden Ordinarie: Lena Gribing, Anderstorp, SE-695 94 FINNERÖDJA, telefon: 070-231 77 15 e-post: lena.gribing@gmail.com Suppleant: Yvonne Johansson, LAXÅ yvonne_johans51@hotmail.com Kassör Anette Norberg, Västra Vargträsk 13, SE-921 92 LYCKSELE, telefon: 076-763 20 15 e-post: anette@vargtrask.one Anette är även ansvarig för medlemsregistret. Värmland Ordinarie: Anita Österman, Timbonäs 140, SE-686 98 GRÄSMARK, telefon: 070-604 65 57 e-post: heppostorp@gmail.com Suppleant IngMarie Bohmelin, SUNDBYBERG, ingmarie@bohmelin.se Sekreterare Tor Eriksson, Västra Nobelgatan 22, SE-703 55 ÖREBRO, telefon: 019-14 05 08, 070-823 44 25, e-post: hummelgruvetorp1970@gmail.com Norge södra Finnskogen Ordinarie: Birger Nesholen, Gjeterudsvegen 76, NO-2260 KIRKENÆR, telefon: +47-900 29 447 e-post: birger@skogfinskmuseum.no Suppleant Jan Myhrvold, GJERDRUM e-post: jan@fennia.nu Ångermanland-Södra Lappland Ordinarie: Maarit Kalela Brundin, Innertavle 381, SE-905 96 UMEÅ, telefon: 070-527 92 73 e-post: maaritkalelabrundin@gmail.com Suppleant: Tord Eriksson, STOCKHOLM e-post: tord@kth.se Norge norra Finnskogen Ordinarie: Asgeir Lindberget, V. Strætåsvegen 241, NO-2435 BRASKEREIDFOSS telefon: +47-977 00 670 e-post: asgeir.l@gmail.com Suppleant: Kirsten Tannåneset, HASLEMOEN, skogtussa50@gmail.com Mellannorrland Ordinarie: Maud Wedin, adress se ovan Suppleant Linda Blied, ÅBY e-post: linda.blied@gmail.com Gävle-Dala/Orsa Ordinarie: Maths Östberg, V. Ösavägen 40, SE-822 40 ALFTA,telefon: 070-566 01 68 e-post: info@finnskogsmuseet.se Suppleant: Eva Jernqvist, DELSBO e-post: eva.jernqvist@gmail.com 3 Lär känna våra finnmarker, sommaren 2023 Sedan sommaren 2009 har Finnmarkens historiegrupp bjudit in till turer i Los och Orsa finnmark på torsdagskvällarna i juli månad. I år var det dags igen. Förutom de fyra torsdagsturerna blev det även en dagstur på en lördag. kallades Tjärfabriken. Rester av fabriken finns ännu kvar och minner om en tid präglad av slitsamt arbete. Tjäran tappades på trätunnor som liksom det kol som framställdes kördes med häst till Fågelsjö station. I ett av husen vid vägen bodde P O Bäckström från Föne. Hustrun Gertrud Qvist dog ung i spanska sjukan. Deras ättling Åsa Roslund berättade att fabriksbyggnaden stod kvar under hennes barndom, liksom tuben i trä som hade fört vatten till turbinen. Gården Edvards där det en tid även var skola byggdes av Edvard Olsson från Acksjöberg i Fågelsjö som varit i USA en tid. Vi fick höra om en lärarinna som i början av 1900-talet tjänstgjorde vid den flyttande skolan i Djupsjöberg och Örnåsen. Hennes val av färdmedel för resan mellan de två skolorna resulterade i en reseräkning för tågresa, bilskjuts och övernattning. Den 6 juli visade och berättade Agne Olsson om Kölvallen, en fäbod till Björkberg och Stenberget. En tid hade de även fast befolkning. På Kölvallen bosatte sig 1888 Kerstin Jonsdotter och Mickel Ersson. Mickels redan då vuxne son Johan Erik blev senare känd som Köl-Johan. De sista bofasta lämnade Kölvallen på 1960-talet. Boningshuset flyttades på 1970-talet till Åkersberga. Jenny Breslin vars farmor föddes på Kölvallen hade med sig bilder där man såg att man t o m kunnat köra bil ända fram. Nära stigen som i dag går till gården står jordkällaren kvar. Agnes far Allan Olsson hittade spillrorna av en gungstol vid Kölvallen sedan platsen övergivits. Den gick att laga och blev ”som ny igen”. På Stenberget bodde familjen Holmberg kvar till in på 1950-talet. Markerna hålls öppna av Björkbergs byalag och man har en fin utsikt över bergen. Även här fanns en källare kvar, av fint huggen sten och med imponerande mått. Turen avslutades med fika i Björkbergs skola där alla 43 deltagarna lätt fick plats. Det fanns också möjlighet att ta del av sommarens utställning. Vandring i Gruvbyn Den 20 juli, under Loosveckan, följde vi en del av samhällsutvecklingen i Los genom en vandring i Gruvbyn. Bosse Nilsson hade satt upp tidningsurklipp och annat med intressant information och han berättade också för de runt 20 deltagarna om platser och människor tillsammans med Dan Lundin och Eva Jernqvist. Av gården Pe Jonsas finns i dag inget kvar. Den hörde en tid ihop med koboltverket, blev åter en ”vanlig” bondgård, hyste sedan gästgiveri, apotek och läkarmottagning och blev till sist bygdens fattiggård. 1930 bildade Los frivilliga brandkår. 1946 byggdes brandstationen, med polisstation och arrestlokal. Los första brandlarm var ett horn som ”Pytt-Nisse” gick runt och blåste i om elden var lös. Bosse hade lånat det och vi fick höra hur det lät när det begav sig. Norr om Rullbo Den 13 juli var ett 20-tal personer på tur i trakterna norr om Rullbo. Yngve Eliasson hade mycket att berätta för oss. Jonas Svensson och Kerstin Ersdotter hade stora myrodlingar på nybygget Flärkåsen som togs upp 1824. Under namnet Stenåsen blev det senare arrendeställe under Woxna bolag. Stenmuren är kvar men många gamla byggnader är borta, t ex kornladan där det även var dans. Vid brunnen syns spår av det gamla boningshuset. Det nuvarande huset är från 1906. 1897 miste en timmerman en hand i en tragisk olycka på Stenåsen. Framsynt kommunal satsning När det nya ålderdomshemmet i Los invigdes 1927, var det modernt och välutrustat och kommunen omtalades för sin framsynta satsning. 1986 flyttade de boende över till den nybyggda Furugården. 2012 bestämdes att det då kraftigt förfallna Brattberga skulle rivas. Namnet kommer från de första som bosatte sig på platsen, under gruvtiden. De hette Brattberg och kom från Ljusnarsberg. Ågot berättade från de tre år då hon som barn bodde på Stenåsen: om att snara ripor på vintern, om djuren i ladugården och om kompisarna i Djupsjöberg – de sprang till varandra när de ville träffas. Skolan fanns i Rullbo där mormor och morfar bodde, så Ågots storebror var hos dem under skoltiden. Markerna var öppnare än nu och man hade bra utsikt från broräcket. Åskan var hemsk men i jordkällaren kände man sig trygg. Och ormarna var otäcka – Jag kan se dem än, berättade Ågot. Den första skolan i Gruvbyn, Rödskolan, byggdes 1882–1883. Det var varannandagsskola där förstaklassarna och andra- och tredjeklassarna gick olika dagar. Men befolkningen ökade och skolundervisningen behövde mer plats. Brattbergsskolan stod klar 1918. På 1940-talet väckte lärarinnan Hanna Knutsson uppmärksamhet med sin speciella pedagogik. En tid var tjärfabrikerna många ute på skogarna. Vid Hussjön låg Hussjöviks tjärbränneri och platsen 4 1943 blev det skolbespisning hos Alfrida Myrlund. Uppgiften övertogs senare bl. av Hilda Banger. Många minns chokladsoppan som serverades på lördagarna. 1962 togs nuvarande Loos skola i bruk. Vi avslutade turen utanför Wilmars café, i den tidigare bybastun. Där det nu är lekpark låg Gästis där det var skola, folktandvård och kommunalkontor tills huset brann ned 1960. En tur till Högbrand Den 27 juli avslutade vi med en tur till Högbrand. Många hade hört om platsen på skogen mellan Kårböle och Los men få hade varit där. Birgitta Ljungh Larsson och Bengt Larsson berättade om nybyggena som togs upp under 1800-talet avvittring då kronoskog och bondskog skildes åt. Under de 120 år som Högbrand hade fast befolkning bodde totalt 215 personer där. Ljungsgården fick sitt namn av Birgittas fars släkt som tog över 1879. Nu gav hennes berättelse liv åt människorna i en gård som är helt borta. Bengtsa-folket har rötter i Värmland kyrka, invid nuvarande Marmabyn. Den ersattes på 1700-talet av en nyare kyrka på platsen. Där finns nu en minnessten, rester av grundstenar och den gamla kyrkogården, allt omgärdat av ett spjälstaket. När man ville bygga ny kyrka i Kårböle uppgavs det ofta att den gamla var rutten – ett mera slagkraftigt argument fanns knappast och resurser hade man tydligen. Vi fortsatte till bygdens industriella centrum. Gunnar Olsson berättade om smedjan och kvarnen som bägge från början drevs med vattenkraft. Utrustningen påminner om en tid som inte är så långt borta. Produktionen i smedjan omfattade bl. a timmerkälkar. Själv fick Gunnar som ung hjälpa till med en del sysslor– ingen talade om barnarbete då och han trivdes med att få vara med. Nära smedjan ligger kvarnen som också den är välbevarad. Vi tittade in i kvarnkammaren där man kunde sova över medan säden maldes. Här fanns även kopior av dokument från kvarnens första tid, runt 1837. Bränder satte Kårböle på kartan De stora skogsbränderna 2018 satte Kårböle på kartan för en större allmänhet. I brandstationen mötte vi En bit in i skogen ligger Bengtsgården, med ett utan- Gunnar Fredriksson som delade med sig av minnen påliggande trapphus som ser ut som ett torn. Gårdens och intryck från brandåret. Händelserna aktualiserade betydelsen av en fungerande räddningstjänst i stall är nu stomme i ett hus i Kårböle. Bengt Larsson glesbygden och stationen i Kårböle har senare fått berättade om Bengtsa-folket, av släkten Manninen från Östmark i Värmland, som bodde här i 71 år och förbättrade resurser. som knöt släktband med folket i Ljungsgården. ÄgaBystugan med sommarcaféet blev den självklara ren Agneta lät oss också komma in i Bengts. platsen för fikapausen. Birgitta Ljungh Larsson sammanfattade husets historia, från bygdens första På väg till skogvaktarbostället där vi fikade såg skola till församlingshem till bystuga, nu i Kårböle vi resterna efter ett torp, bl a en vedspis av märket Byalags ägo. Och fikat, med smörgåsar och kaffebröd, Näfveqvarn. Alla som ville av de runt 30 som var smakade härligt. med fick plats i det rymliga köket och det blev fler berättelser från bygden. Man kan också läsa om HögKårbölemadonnan är äldsta kyrkliga träskulpturen brand i Glimtar från skogen av Einar Nordlund som finns på biblioteket i Los. Vi avslutade i den nuvarande kyrkan som stod klar 1870. Väggfälten med fina målningar av Paul MickSedan historiegruppen berikats med några personer som bor i Kårböle, har det funnits en önskan om elsson Hallberg och hans lärling Jonas Åkerström är från den nu rivna 1700-talskyrkan. Kårbölemadonatt få bekanta sig med deras hembygd. Och lördagen nan från 1100-talet är Hälsinglands äldsta kyrkliga den 29 juli blev det äntligen av. träskulptur. Hon har en ”syster” i en madonnafigur från Korpo i Finland. Hur madonnan fann sin väg Ett 20-tal personer mötte upp vid Mordplatsen, några km söder om Kårböle by. Birgitta Ljungh Lars- till Kårböle är inte längre känt, men hon påminner oss om att människor och varor, tro och tankar, stänson berättade om hur en luffare hösten 1897 blev digt är i rörelse och ger upphov till nya, intressanta misshandlad till döds där av en annan luffare. En möten. skylt utmärker platsen och det går att köra in vid sidan av vägen om man vill stanna till. Finnmarkens Historiegrupp riktar ett varmt tack till er alla som tog emot oss, som berättade för oss Har funnits fem kyrkor i Kårböle och som deltog i turerna! Och det är som en delTotalt fem kyrkor har funnits i Kårböle. Två står kvar tagare sade i somras: -Det finns så många ställen som man inte vet något om! Så vi hoppas kunna bjuda in i dag. Stavkyrkan vid Kårån invigdes 1989. Den har till nya turer framöver också! stavkyrkorna i Skaga och Hedared som förebild och kom till på lokalt initiativ. I närheten finns spår av en Eva Jernqvist stavkyrka från 1000-talet. På 1500-talet byggdes nästa 5 Vårdsjöbo Anna bar fram 10 barn; sju av dem som nådde vuxen ålder. Den här berättelsen är hämtad från foton,föremål och från familjens samlade minnen – de som fortfarande finns hos några av oss som aldrig bodde i Vårdsjöbo utan bara vuxit upp med berättelsen om livet i skogen och på vallen. Vårdsjöbo stavas på många olika sätt i källorna men ett är gemensamt för alla jag hört säga namnet,det uttalas ”Våsjöbo”; så sa hon iallafall min gammelmormor, när hon satt och vi kurade skymning vid vedspisen i dottern Signes kök samtidigt som hon sög på sin krokiga lilla snugga laddad med svart rulltobak så fyllde hon oss barnbarnsbarn med berättelser från sitt långa liv. Hon hette Anna och var född Persdotter i Furumo 1867. Äldste sonen Gunnar föddes 1888 samma år som föräldrarna gifte sig vid midsommartid, sedan kom en pojke som döptes till Anders Emanuel – han dog 13 år gammal och dottern Hanna blev bara 8 år. Den flickan levde i gammelmormors berättelser. Dessutom födde hon en gosse 1895 – ett barn som aldrig fick något namn och inte heller skrevs in i dödboken. Han finns bara på en rad i husförhörslängden. Annas födslovåndor i bastun den gången ledde till sorg och vid livets slutskede till en gammal kvinnas tårar vid minnet av det barn som inte fick leva. Här sitter hon under rönnen med sin make snickaren Johannes Andersson och med på fotot finns deras tre yngsta barn dottern Anna f.1905 sönerna Axel f.1900 och August f. 1903. Alla tre skulle bli duktiga spelmän – de hanterade alla dragspelet ytterst skickligt medan fader Johannes spelade fiol och förde stråken med vänster hand. Östen gungar Några år fick han svinga i gungan barnbarnet Östen innan familjen bröt upp från Vårdsjöbo och förenade sig med pappa Axels systrar Signe och Alma, som flyttat till Dalarna. Musiken går som en röd tråd i den här familjen både framåt och bakåt – Johannes var tremänning med den välkände Hälsingespelmannen Vingel Anders. Då hade det gamla paret också brutit upp – Anna dog 1954 hos Signe sedan Johannes,som starren tog synen för,dött på ålderdomshemmet i Bollnäs 1950 exakt 200 år efter att hans anfader dog genom att drunkna i Flugån. På hemmet låg han blind och kände med de känsliga spelmanshänderna på faneret i nattygsbordet och gav det ett godkänt snickaromdöme. Johannes föddes 1861 i Vårdsjöbo där också alla deras barn föddes,som det var väglöst land kom alla deras barn till livet i bastun på vallen. Sönerna Axel och August Johansson skulle bli de sista som med sina familjer bebodde Vårdsjöbovallen och Axels yngste son Östen född 1941 och Augusts dotter Göta född 1945 blev de sista barn som fötts där - dock icke i bastun. En gång förde de stråken lika skickligt som karvjärn och kniv. Den legendariske Gruvbergsprästen Gösta Othzén döpte också Göta i Vårdsjöbo. 6 Den förste till namnet kände fast bosatte på vallen var finnen Hindrik Jakobsson med hustrun Sara – vallvaktarna var oftast finnar som naturligtvis också ägnade sig åt svedjande och den därtill hörande odlingen av svedjeråg - det var deras sätt att bruka jorden. Hindrik blev anklagad för att ha förött skogen med att svedja. En sista bild innan de lämnar vallen, som alltid knäppt under rönnen. Bakom dem breder Vårdsjöbovallen ut sig. Snart ska granskogen växa tät och kväva brandliljor och stormhatt och vallmon ska inte längre sprida sina frön. Den tiden kom när skogsbolaget beordrade sin skogvaktare Olle Söderman att leda arbetet med att plantera för dem lönsammare grödor på vallen. Innan han begynte det jobbet tog Olle nedanstående bild av vallvaktargården. Lönnen där Östens vagga svängde fanns fortfarande kvar då och fortsatte sprida skott bland granplantorna, så att jag idag har en planta på min gård som är en avkomma till lönnen på bilden. Vallvaktargården monterades ner och återuppbyggdes på annan plats och i skrivandets stund minns jag inte var den står. Bilden är tagen från Tallbacken och man ser Snickar gården och hur stor vallen var men även att förbuskningen har börjat. Mitt på gården ser man rönnen som alltid blev bakgrund vid fotografering. Fotograf var Tage Johansson, son till Alfred. Vallvaktare hade varit i tjänst här alltsedan bönderna i Rehn och Finnfara bildade fäbodlag och anställde en karl oftast en finne för att bistå när vallstintorna anlände med sina kritter när valltiden kom. Vallvaktaren var fast bosatt vid fäboden och kunde bruka jord för husbehov, i gentjänst skulle han bistå med de sysslor som behövdes t.ex. hålla stängsel i skick, passa på rovdjur, reparera och underhålla stugorna – det har funnits 11 fäbodstugor på Vårdsjöbovallen. En fäbodkarta från 1672 har följande text - den finns på den tavla med information som fanns vid infarten till Vårdsjöbo. Finnskogens vänner satte upp den1996 : Wålsiöe Fäbodelagare Ellfwa i Boolaget bekomma höö av dheras Hårdwaldx Techter .. 6 lass. Här till är godt Muulebete och fiskewattn,god Timber skough Ungh Tall och Biörke skough,hafwer mycket försåldt skougen till åtskillige Finnar Tage är den lille knatten nedan på besök hos farmor och farfar. Han var som ung dragspelsvirtuos utbildade sig till musiklärare. Han komponerade och skrev musik både klassisk och profan. Egna låtar gjorde för övrigt flera av syskonen. Även ättlingar i nästa led är utövande musiker i olika genrer. Förutom vallvaktarbostaden fanns ett hus till för fastboende på vallen – det som kallades Kullas – det var i det huset som Anna och Johannes fostrade sina barn. Ibland kallas Johannes därför också Kullsnickaren. Han arbetade i skogen men var också anställd av Bergslaget som snickare och belönades med guldmedalj för lång och trogen tjänst. Men han snickrade även för egen räkning - hushållsföremål – man gick långväga ifrån för att köpa Johannes välgjorda smörbyttor. Hans stånkor finns lite här och där och ibland dyker det upp någon välgjord möbel av hans hand. Johannes anor på vallen går tillbaka till Anders Andersson Frisk f 1714 från Ockelbo och soldat – han drunknade i Flugån 1750. Hans bakgrund är osäker – ett är dock visst från Finland kommer generna. Finnarna som bröt mark på Bollnäs och Svartnäs finnskogar gifter flitigt ihop sig, så Johannes härstam- 7 Då stod dess sentida kollegor på snörrät parad och snart fällmogna inväntande vad som komma skulle. ning går även till Svartnäsfinnarna. Dessutom blev han släkt med flera namnkunniga finnar från Värmland när hans farfar tog till hustru sin Stina Matsdotter med djupa rötter där. När Rune Ryngebo skrev sin bok Vålsjöbo gav han den undertiteln Finnskogsbyn som skogen återtog och nog var det en förutseende titel alltid, när vi senast begav oss dit, var det för att se hur dagens bolag precis drivit de granar, som Södermans manskap planterat på 1960-talet. Kvar fanns ännu de gedigna grundstenarna, resterna av de valvade källrarna, men Augusts cykel som vi brukat fota liksom den stillnade rostiga separatorn stod inte att återfinna. Stammen till jättegranen hade lagt sig till vila för att ge ny näring till vad som nu kommer att växa på dess plats. C. A. Gottlund, som började sin finnskogsodyssé i Svartnäs och sedan travade vidare till Hälsinglands finnbyar kom aldrig att besöka Vårdsjöbo. Tyvärr avrådde inspektorn på Svartnäs honom. I Dagbok öfver dess Resor på Finnskogarne år 1817 skriver Gottlund: Om måndagen den 14:de Julii gjorde jag mig resfärdig. Jag hade beslutit att sända min koffert med någon skjutsbonde gerad till Svabensverk, och sjelf taga en omväg genom byarne Vålsjöbo och Källbo,för att, bland de der boende Finnar,träffa tvenne som voro omtalte såsom stora Runosångare; nemligen Jon Jonson Fors och Källbo Ulle”. Den avstickaren blev inte av och vi gick miste om deras runor, för ingen ättling har, skulle jag tro, bevarat någon kunskap om det de kunde. Närmast kom kanske Axels son Erland, som kunde läsa för getingar, men absolut inte ville lämna över ramsan trots att jag bad många gånger. Vallvaktare Jon Jonsson Fors var född i Kölsjöbo 1762 och dog i Vålsjöbo 1821. Östen har bytt gungan mot Augusts hoj. Han står vid Snickargårdens långvägg. Snickargården multnade bort och blev till en flitigt fotad ruin som nu har plats i familjens fotoskatt. Ett annat fotobjekt är idag Skvaltkvarnen som åter förtjänstfullt har renoverats och finns som ett minnesmärke över finnarnas strävsamma liv på skogen. Gammelmormor Anna tyckte det var bekvämt när hon bodde på Vålsjöbo att ta en påse på ryggen och gå ner till kvarnen och mala mjöl när det vart tomt i bingen. Barbro Sindler-Hult barnbarnsbarn till Anna och Johannes skrev 2023. Fotona kommer när ingen fotograf anges från Annas album och min kamera. Storstubben efter den väldiga granen med elva stammar fick lite omsorg när familjen hade släktträff på vallen. 8 Ta vara på skogsfinska kunskaper! Underminera inte den kunskap som skogsfinnar medförde till västra delarna av Norden under 1600tal Ofta beskrivs skogsfinnar som ett folk utövande av magiska riter inför vardagliga likt högtidliga sammankomster. Det var inget unikt för denna tid då mörkrets makter både som djävul, gud och knott var med i varje persons vardag. Det som var unikt för skogsfinnar skulle jag hellre säga, var kunskapen att läsa av naturen och använda dess växter för lindrande om var och när du skulle fälla träden. Hur de läggs ut för att elden ska självslockna när den till slut möts av de andra sidor som samtidigt tändes på. Givetvis var branden bara början på en odling som sen skedde några år med stora skördar för att sedan låtas gå till träda för att börja om när skogen växt upp igen. En livscirkel som idag är ofattbart lång i dagens snabba digitala informationssamhälle. Med så värdefull information då som nu. I går var jag på Nordiska museet i Stockholm och lyssnade på föredrag om ”Människa, skog och eld”. En samtalsserie om skog och människor i Norden som nu inleds inför den utställning om människan under 500 år som sätts upp 2024. Nordiska museets blivande största utställning i samband med 150 års jubileet. Lotten Gustafsson Reinius, professor och etnolog på Stockholms universitet var moderator. Anna Fredholm intendent på museet pratade om skogsfinnar och magi. Bengt G Karlsson professor i socialantropologi berättade om svedjebränning i dagens Himalaya. Men det var Sven-Olof Karlsson journalist och författare till boken ”Brandvakten” som gav mig insikt om värdet av skogsfinnars kunskap. Han är en av de som upplevt hur en skogsbrand var på väg att förstöra hela hans nedärvda skog och hemby i Västmanland 2014. Sveriges största skogsbrand i modern tid, med en yta på tre gånger Stockholms innerstad. av sjukdomar och annat. Likt schamaner inom andra kulturfolk världen över eller den alternativa läkevården inom Europa under världskrigen när läkare var ute i fält och ordinarie läkemedel inte gick att få fram. Kloka gummor, vita häxor eller lövjerska använder sig av naturens kraft i växtriket. En kunskap som kanske inte alltid förmedlas och därför blir mystiskt och lockande, ibland förlöjligad av de som inte har magin i ådrorna. Byggnader på finnskogen har ofta inristade symboler, enkelt sett som dåtidens reklamskyltar. Hit är du välkommen, här finns mat och sovplats. Att skydda byggnaden och dess innevånare gjordes i finnskogen, det återfinns i vad som tolkas som magiska ristningar i form av geometriska figurer på dörren, i fönsterkarmen osv. Citat och berättelser är många och därför får det här stort utrymme. Inte att förakta men det är inte det enda. Skogsfinnars kunskap om naturen är så mycket större och var på den tiden helt ovärderlig när folket kom till en ny byggd för att svedjebruka och sätta ned bopålar. Var fanns bördigaste marken, vattendragen, källor, var kom frosten, träd och växter som visade vägen. Men kanske den största kunskapen som vi skulle behöva i dagens Sverige och i resten av världen, hur hanterar vi elden. Svedjebruk är inget bara-tänBeskyddande tecken på en uthuslucka da-på skogen fenomen. Nej det var en stor kunskap 9 Vi pratade om kunskapen om skog och bränder som kom med skogsfinnar, att möta eld med eld, hade det varit något? Jo någon hade i Västmanland 2014 på eget initiativ startat en moteld för att stoppa, tyvärr kom en grupp frivilliga dit och släkte allt. Okunskap som utbytt kanske hade kunnat minska den miljard i framtida intäkter av den skog som nu brann upp. Maria Vallström lektor i etnologi och forskare, kommer inom kort med rapport i ämnet hur lokalsamhällen agerade under skogsbränder 2018 och hur vi måste omorientera oss inför framtida bränder. En nog så viktig kunskap som kanske en skogsfinne hade löst på den tid när de själva brände skogen. fler skördar per år, är nödvändigt för en växande befolkning. Så även här kan vi med skogsfinska anor bära en stolthet som att våra förfäder hade en kunskap som tyvärr gick förlorad men kanske med gemensamma krafter kan upplysa fler om inför kommande generationers framtid. Något som inte får försvinna i alla historier om magi. Allt det här kokar ned till vikten av att kulturen skogsfinnar är en källa till något som kan vattna den framtid våra barn får ta över. IngMarie Bohmelin Skogsfinne, skogsägare och delaktig i Finnsam Framtida grödor då? Ja svedjerågen är ett utmärk exempel på hur vi nu måste tänka. Jag pratade med forskare på SLU i Uppsala och Lund i ett annat sammanhang om att avkastning per korn alternativt Finnskogsmat från förr Råvaror. na, skrädmjöl, tillreddes genom att korn och havre först kokades, varpå säden torkades, rostades och maldes. Rovorna höll däremot inte längre än till jul. De kokades i soppor eller rostade i rökugnen eller åts råa. Efter höstens slakt tog man tillvara så gott som allt, Hillo mjölk mjöl och bär till och med kornas klövar kunde användas till soppkok. Man torkade, frös, rökte, saltade kött, fläsk, korvar, fågel och lutade den fisk som skulle ätas under jul. Surmört var saltad mört som rensats, sköljts och varvats i en träkagge med salt och därefter fått mogna under sommaren. De finnar som flyttade från Savolax till Sverige från 1500-talets slut var svedjebrukare,vilketgjorde det möjligt för dem att livnära sig på mager skogsmark. I askan efter svedjorna odlade de den rikbärande svedjerågen, som skördades i slutet av den andra sommaren och därefter torkades i rior. Efter rågen kunde man så svedjerovor ett par år på den förra svedjemarken. När rovorna skördats växte det upp gräs och sly som blev foder åt boskap. Mjöl och mjölk utgjorde basen i hushållet. Mjölken syrades till långmjölk eller surmjölk för att den skulle hålla längre. Man tillverkade olika slags ostar och messmör, grädden ystades till smör, vilket oftast såldes. I många soppor och mjölvällingar användes mjölk, och torra brödbitar kunde läggas i varm mjölk för att lösas upp, mjölksull. Jakt på fågel, bäver, björn, ekorre, hare, och olovlig jakt på älg och grisuppfödning bidrog med protein. Fett fick man av grisfläsk, laxfiskar, ål och mjölk. Fisket gav abborre, gädda, braxen, laxfiskar, ål, lake och gädda, bäcköring och mört. Svedjebruket reglerades vid mitten av 1600-talet och upphörde med tiden på de flesta finngårdar. De forna svedjorna förvandlades till mindre lönsam åkermark med hjälp av den gödsel boskapen gav. På åkrarna kunde man nu odla havre, korn, vete. Potatisen blev allmän i Sverige i slutet av 1700-talet, liksom kål och kålrötter. Dyra köpvaror som socker, tobak och kaffe tillkom med tiden. Peppo, Hillo och Mutti Peppo, Hillo och Mutti, är urgamla skogsfinska maträtter med östeuropeiskt ursprung, snabba och enkla att tillaga. Peppo, bänkvälling, bestod av mjöl, okokt vatten eller surmjölk. Vällingen dracks eller åts Genom att blanda råvarorna på olika sätt kunde med sked och användes gärna i sommarhettan för att man variera kosten. Säd och mjöl kunde förvaras hela läska och ge energi vid höbärgning eller skörd. Hillo året. Ett smakrikt mjöl med längre hållbarhet, talkku- är ett bärmos av skogsbär blandat med mjöl. Det åt 10 Årstiderna bestämde matsedeln. I avlägsna finnbosättningar förblev matsedeln i huvudsak oförändrad fram till 1900-talet. På helger och märkesdagar åt man bättre mat, likaså om det bjudits in gäster till gården. Matförråden reglerades så att man hade tillgång till föda året runt. Efter skörden av säden, var det humlens tur. Sen följde slakten av får, då man kokade lammsoppa, och gjorde korv av de inre organen. När det blivit kallare, i oktober, slaktades grisar, årskalvar och kor som man inte kunde utfodra under vintern. Allt togs till vara. Under våren torkade och saltade man fisk för julens behov. På Annadagen, den nionde december, lades den torkade och lutade fisken i blöt. Till jul serverades allt efter möjligheter fisksoppa, lutfisk, motti med stekt fläsk, korngrynsgröt, Bröd svedjerovslåda, korvar, tjocka grötar, fläsk, i senaRieska är ett ojäst tunnbröd re tider också potatislåda baserat på korn eller råg. och morotslåda. Vid tjuDet bakas som runda tunna gondag Knut, Nuutti, var kakor i en stekpanna eller julmaten uppäten, de så tidigare i rökugnen. Senkallade tjurveckorna tog are blandades potatiseller vid och man återgick till bär i rieskadegen. Kampsu, den vanliga kosten. I sluKams på svenska, är ojäst tet av februari då man var paltbröd eller blodkorv som halvvägs genom vintern gräddades i rökugnen eller skulle hälften av matförråbakades ut som små klumpdet och djurfodret finnas ar som kokades i vatten. Kalakukko, fisk inbakad i bröd. kvar. Båda tålde långtidsförvaring och åts stekta eller som ingredienser i soppa. Det Missväxt, nödår bakades av blod, korn-, havre- och vetemjöl, salt och lite vatten. De platta bröden beströddes med bitar av Det är lätt att med stöd av ovanstående tro att finnarister. Kalakukko, fisktupp, är ett stort rågbröd med na levde gott i Sverige med det jorden, boskapen, skinbakad småfisk, oftast siklöja, varvad med sidfläsk och ibland kålrötter. Brödet som håller sig färskt upp ogen och sjöarna gav. Men gårdarna skiftade i storlek till sex veckor har kallats världens äldsta konserv. Ka- från mycket små till stora välmående gårdar och det lönsamma svedjandet ersattes med mindre lönande lakukko anses fortfarande vara en delikatess i finskåkerbruk. Många gårdar lades under järnbruken där språkiga kretsar och kalakukko blev år 2002 beviljat EU-skyddet Garanterad nationell specialitet. Mämmi, en mängd av de forna finnbönderna blev billig arbetskraft. Från 1600 fram till 1800-talets senare hälft eller memma, är en grötliknande rätt som tillagas av rågmjöl, malt och i dag även sirap och pomeransskal. inträffade även flera nödår i Sverige. Frost, kyla eller för mycket regn gjort det omöjligt att så eller skörMemman gräddas under flera timmar på låg värme da, med svält som följd. Vid missväxt var barkbröd i ugn. Gröten hälldes förr i en riva, en ask gjord av en lösning för överlevnad. Mjölet blandades ut med färsk näver, som tillförde ytterligare smak åt rätten. innerbarken av unga tallar som skalades av, torkades Memma äts än i dag som dessert till påsk i de flesta finländska hem. Den finns att köpa under vårvintern och maldes. Vid svår nöd bakades bröd enbart av barken. Finfördelade sädesax eller strå, islandsmossa, på orter där det bor finländare. Även memma har gräs, sälglövsblad eller malda ben kunde också blanfått EU-status som finsk nationalrätt das med mjölet. Tillagning Mycket av den skogsfinska matkulturen lever kvar bland dagens finländare, svenskfinnar och i TorMaten tillagades av kvinnorna i gården. Skogsfinnedalen. Man äter gärna surdegsrågbröd eller rieska narnas rökugnar var mest lämpade för brödbak och med smör, långfil med talkkunamjöl, kålrotslåda till ugnsrätter. Motti, som inte skulle koka länge, kunde jul, kalakukko till fest och memma avnjuts till påsk, man tillaga över glöd från rökugnen, som samlades så även av mig. i en grop på en murad bänk, pankki, framför ugnen. Om det fanns en kokstuga på gården med en öppen Marga Boustedt spis kunde man hänga en gryta över elden och göra långkok. 11 man som efterrätt eller mellanmål. Gröten Mutti, eller motti som den heter på svenska, är kanske den äldsta av rätterna. Den tillreddes av vatten eller fiskspad och råg mjöl, senare av korn- eller havremjöl. Mjölet kunde vara antingen obehandlat eller rostat. Rätt tillredd blev motti en kornig, torr, men saftig gröt, som kunde formas till en boll i handen och doppas i fett eller ätas med stekt fläsk. Mottin mättade bra och var utmärkt som matsäck, men den kunde även serveras hemma under alla tider av dagen. Motti serveras nuförtiden ofta vid finnskogsträffar i Sverige, men kokas sällan i privata hem. De gamla skogsfinska bröden är däremot fortfarande omtyckta i många finska hushåll Skogsfinsk flaggning i Los och Hamra Färgerna i den skogsfinska flaggan påminner om skogsfinnarnas liv, med grönt för skogen, rött för elden och gult för rågen. Det svarta fältet i mitten står för fruktbarhet och för sotet i rökstugans tak och på marken i svedjan. Flaggan finns också som vimpel. Den 21 augusti, vid höstterminens start, hissades den skogsfinska vimpeln för första gången vid Los skola. Eva Jernqvist från FINNSAM berättade om skogsfinnarna. Vi kan ju faktiskt inte veta om Los eller Hamra hade funnits om inte skogsfinnarna kommit hit! De yngre barnen fick höra berättelsen om Marja och Heikki från Finland som blev Maria och Henrik i Sverige. Den som kommer söderifrån via E45 in i Los-Hamrabygden möts redan vid Sigge och Barbro Mattssons hus i Sandsjön/Västbacka av den skogsfinska flaggan. – Jag känner varmt för allt som rör finnmarken, berättar Sigge. Så snart jag fått höra om den skogsfinska flaggan, bestämde jag mig för att skaffa en. Det tog litet tid för man hade knappt börjat tillverka den, men nu sitter den där på plats. Eva Jernqvist FINNSAMs vinterkonferens i Stockholm 8-10 mars 2024 Nästa års vinterkonferens äger rum i Sveriges kungliga huvudstad. Temat är Skogsfinska samlingar studeras på Nordiska museet och Skansen. Konferensen inleds emellertid på Historiska museet, där vi håller till under fredagskvällen. Vi samlas i foajén klockan 16.00 för registrering. Middag serveras i restaurangen, några föredrag hålls i hörsalen, och så avslutas kvällen i muséets Guldrum, där vi skålar med bubbel och får en lättare visning. Under lördagen och söndagen är vi på Djurgården med besök på såväl Skansen, som Nordiska muséet. År 2024 är det jämnt etthundra år sedan Nils Keyland avled, och en viss fokusering ligger på hans insamlade material. Men andra skaffare uppmärksammas givetvis också. Skansens och Nordiska muséets grundare Artur Hazelius belyses liksom även framväxten av hembygdsrörelsen. Lördagskvällen avslutas på Skansens Gubbhylla, där det blir en finsk kulturkväll. Vi samarbetar med ovanstående tre muséer, liksom med våra finska systerföreningar och Stockholms läns hembygdsförbund. En rad föreläsningar blir det under helgen, liksom besök på Skansens Finngård och Nordiska muséets bibliotek och arkiv. Boende får var och en ordna själv, men vi kommer vid inbjudan med förslag på olika ställen. Hör av dig till mig om du vill ha förslag redan nu på lämpligt boende! Har ni några frågor är ni välkomna att ställa dem till mig: Tor Eriksson, på e-postadress hummelgruvetorp1970@gmail.com eller telefon 070-2318222 Mer detaljerad information kommer i nästa FINNSAM-Information och på facebook. 12 Jädraås-Tallås Järnväg -den enda museijärnvägen på någon finnskog Nästa Pallanite! Så ropar konduktören på Jädraås-Tallås Järnväg (JTJ) ut och tågpassagerarna får då en vink om att dom befinner sig i Finnskogsriket. Namnet Pallanite kan kopplas betydelsen svedjeängen och minner om dom finländare som en gång i tiden flyttade hit och gjorde den karga marken odlingsbar genom svedjebränning. Pallanite station ligger på museijärnvägen i västra Gästrikland, en del av kulturarvet som inte bara hänger samman med finnmarken utan också till järn- och skogshanteringens historia. Idag trafikeras den sex kilometer museijärnvägen sommartid med ångloksdragna tåg där passagerarna får vara med om en resa som den begav sig vid förra sekelskiftet. Inte minst för unga är det ett spännande sätt att upptäcka forna tiders resande Började på 1800-talet Allt tog sin början i andra hälften av 1800-talet. Då drogs järnvägen fram från Linghed i Dalarna via Jädraås och Ockelbo för att slutligen hamna i Norrsundet vid gästrikekusten. När hela sträckan var färdig var den smalspåriga Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg (DONJ) 86 kilometer. Från början transporterades malm från gruvorna på dalasidan till de små järnbruken i Gästrikland men med tiden övergick man till timmertransporter med mål i Norrsundets massafabrik och sågverk. Entusiasterna bildade en förening och fick löfte om att disponera ett sidospår strax utanför Ockelbo på DONJ. Ganska snart stod det dock klart att DONJ skulle läggas ned och föreningen erbjöds då att etablera sig i Jädraås i stället. Plötsligt hade man inte ett kilometerlångt spår att köra på utan kunde flytta in i stationshus, lokstallar och verkstäder som DONJ lämnade efter sig. Hela den gamla järnvägsmiljön i Jädraås med en dryg halvmil bana västerut kunde därmed bevaras och blev bas för föreningen. Så växte verksamheten. Det ensamma ångloket KORSÅN fick snart sällskap av andra lok och en mängd vagnar, tanken att köra tåg på riktigt förverkligades och regelbunden trafik startades på sommarhelgerna. Den gamla bruksbyn Jädraås hamnade på turistkartan och besöks varje sommar av tusentals personer som tar en tur med de gamla ångtågen på Jädraås-Tallås Järnväg. Entusiaster håller verksamheten igång Precis som för 60 år sedan är det järnvägsentusiaster som håller JTJ i gång. Allt arbete sker på fritiden. Många nöjer sig med modelljärnvägen hemma i källaren men för JTJ handlar det om att driva en järnväg i full skala. Som besökare kommer man förstås mest i kontakt med själva trafiken men att köra tåg och klippa biljetter är bara en del. Året runt läggs tusentals arbetstimmar ned på På 1960-talet underhåll och fullblev konkurrensen ständiga renofrån lastbilarna veringar av lok för stor och järnoch vagnar. Just nu pågår arbete vägen avveckmed ett av dom lades successivt. Pallanite station vid kvällstrafiken. Foto: Hampus Olander kraftfulla ånglok 1970 gick det som en gång drog timmertågen på DONJ. Det är lok sista timmertåget från Jädraås – och därmed kunde nummer 8 som genomgår en totalrenovering, ett proresterna av järnvägen ha försvunnit för gott. Men så blev det inte. Redan 1961 hade några tågentusiaster jekt som beräknas kostar runt 2 miljoner kronor. samlats kring ångloket KORSÅN som då befann sig i Dannemora i Uppland men som från början drog Betydande belopp krävs också för återuppbyggmalmvagnar från Vintjärns gruvor i Dalarna. Tanken naden av en kombinerad post- och personvagn från var att inte bara att spara det gamla loket och några Norra Hälsinglands Järnväg. Här är det fråga om vagnar utan också köra med dem - och då krävs det mycket omfattande träarbeten när vagnen ska återfå spår. sitt ursprungliga utseende. 13 Det är inte pengar som JTJ kan ta in på biljettintäkter inom rimlig tid, dessutom finns ju många andra saker som kostar när man ska hålla i gång ett helt järnvägsföretag. Därför är det med stor tacksamhet föreningen har tagit emot omfattande bidrag från bland annat myndigheter och stiftelser som vill stödja arbetet med att bevara denna Tåg i Tallås. Foto: Kjell Ollashed del av vårt kulturarv. Detta ekonomiska stöd har inte bara gått till lok och vagnar utan också till bland annat renovering av dom byggnader som tillsammans bildar den unika miljö som JTJ utgör. Bakom kulisserna krävs också en hel del byråkrati. Verksamheten lyder under samma lagar som alla andra järnvägar och övervakas av Transportstyrelsen, JTJ kör ju passagerare mot betalning och då måste man givetvis kunna erbjuda en säker resa. Många mörka vinterkvällar, och en och annan ljus sommareftermiddag också, ägnas åt regler och paragrafer. Som tur är finns det föreningsmedlemmar som är mycket kunniga på detta område också. Omfattande utbildning Utbildningen är omfattande, ångloksförare blir man inte på en kafferast. Dom gamla loken är oersättliga föremål som måste hanteras varsamt och några reserv delar finns inte att köpa på nätet. Därför är en viktig del ta till vara kunskaper från äldre tider och föra hantverket vidare till kommande generationer. Därför är det glädjande att även ungdomar visar intresse för verksamheten. En viktig komponent i järnvägslivet i Jädraås är kamratskap och social samvaro. Många bor en bit bort och därför finns övernattningsmöjligheter i stationshuset i Jädraås. Mat och fika ordnas gemensamt och efter en hektisk arbetsdag samlas man för avkoppling och lite ljugande. JTJs samling av lok och vagnar är stor. Fem ånglok finns, varav fyra är i driftdugligt skick. Till detta kommer den unika ångvagnen MAJORN, en mindre ångdressin, fyra motorlok och ett batterilok. Här finns med andra ord allt från ånga till eldrift. På vagnssidan finns ett 20-tal personvagnar och ett 50tal godsvagnar bevarade, alla är dock inte i drift. Tonvikten ligger på fordon från tiden runt förra sekelskiftet och det är en tågresa från den tiden som JTJ bjuder på i ett hörn av Finnskogsriket när besökarna kliver ombord på tåget i Jädraås. Det hela blir litet av ett skådespel där stinsar och konduktörer i stiliga uniformer och lokförare med sot i ansiktet spelar sina roller och visar hur det gick till när det begav sig. Behållningen av att låta denna del av historien upplevas på ett riktigt sätt och inte bara i en monter på ett museum är en av dom stora drivkrafterna för JTJs medlemmar. Rikard Johanson Tåg i Tallås. Foto: Kjell Ollashed 14 Örträskfinnens Johan Philipsson Hilduinens härkomst Örträskfinnens Johan Philipsson Hilduinens härkomst Länge har Johan Philipsson Hilduinens familjs härkomst varit en obesvarad fråga. Flera har gissat genom åren men med ny DNA-teknik har nu den gamla frågan nu fått ett svar. Tidigare känd information - En Philip Hilduinen var nybyggare i Hyrijärvi Hyrynsalmi år 1612 men ingen mer information fanns om detta. - Johan Philipssons son, Anders Johansson, anklagades för olaga jakt i Ljusne år 1673. Han var då 16 år gammal och sades komma från Kijmi socken. - En Anders Hilduinen som var gammal flykting ifrån Karelen får underhåll i Åbo år 1711. Eventuellt är det här samma Anders som anklagades för olaga jakt. - Släktforskaren Ossian Egerblad gissade att familjen kom från Kuusamo, Finland, men han drog senare tillbaka den gissningen. - År 1764 vittnade Johan Philipsson Hilduinens sonson Erik Samuelsson (1697-1780) under ed att: "Skolande vittnets fader, som detta berättat vara barnfödd i Fahlun, fast han sedermera här i orterna sig uppehållit". Enligt Erik var familjen Hilduinen alltså bosatt i Falun i mitten av 1600-talet. - Samuel Öhrling (prost i Lycksele 1796-99, sonsons sonson till Johan Philipsson Hilduinen) har troligen kompletterat ett husförhör med släktdata och uppgav i husförhörslängden Lycksele att Johan Philipsson Hilduinen kom från Kime. DNA-teknikens hjälp DNA-teknik har under senare år blivit ett betydelsefullt hjälpmedel i släktforskningen där Ykromosomen (som endast finns hos män) är speciellt intressant. Y-kromosomen muterar i genomsnitt var 130:e år vilket innebär att det är möjligt att avgöra hur nära en man är besläktad 15 med en annan. Finländare, som Hilduinen var, har en unik gren på världens släktträd (haplopgrupp Y-kromosom N) vilket ledde till att Hilduinens härkomst kunde fastställas. Sedan tidigare fanns ett DNA-test från en manlig ättling till Samuel Johansson (som var en son till Johan Philipsson Hilduinen). Sture Johansson i Vägsele, som är en ättling till Johan Johansson (också en son till Johan Philipsson Hilduinen) i rakt nedåtgående led på manslinjen, tog även ett DNA-test. Det blev en succé för frågan om Johan Philipsson Hilduinens härkomst. Sture Johanssons DNA-test stämde med det tidigare testet vilket betyder att det inte finns några fel i släktforskningen för Johan Philipsson Hilduinens och Samuel Johanssons manliga ättlingar. Stures DNA-test fick en nära träff på två personer i Finlands Y-DNA, Jari och Paavo Hiltonen. Sture, Jari och Paavo har med mycket stor sannolikhet samma förfader på manslinjen. Jaris och Paavos förfader Matti Hiltunen (född cirka 1480) från Kuopio i norra Savolax, Matti härstammade från Rantasalmi. Y-DNA testet visade att Matti Hiltunen och Johan Philipsson Hilduinen har samma stamfader. Hilduinens härkomst Utifrån DNA-testen kunde det fastställas att familjen Hilduinen härstammar från Rantasalmi i södra Savolax, Finland. Exakt var Johan Philipsson Hilduinen föddes kunde däremot inte sägas men troligen i Rantasalmi, i Hyrynsalmi eller någonstans däremellan. Hans far som var nybyggare i Hyrynsalmi år 1612 är den mest troliga födelseplatsen för Johan. Huruvida Johan Hilduinens föräldrar bodde kvar eller flyttade från Hyrynsalmi är okänt, men eftersom området var svenskt fanns det många som kunde flytta norrut från Savolax. Gällande efternamnet Hilduinen så bodde Johan Philipssons Hilduinens farfarsfar Philpus Hildoinen (född cirka 1520) i klanen Hilduinens urhem år 1547 i Rantasalmi. I Rantasalmi finns det en by vid namnet Hildula, som är snarlikt namnet Hilduinen. Vid frågor eller vidare intresse av fler detaljer kontakta Anette Norberg. anette@vargtrask.one 16 Protokoll från sammanträde med FINNSAM:s styrelse Protokoll från sammanträde med FINNSAM:s styrelse Datum: Fredagen 18 augusti 2023 Plats: Ströms hembygdsgård Närvarande: Linda Blied, Tor Eriksson, Tord Eriksson, Maarit Kalela-Brundin, Asgeir Lindberget, Birger Nesholen, Anette Norberg, Kenneth Norrgrann, Kirsten Tannåneset, Maud Wedin, Maths Östberg och Anita Österman Förhindrade: IngMarie Bohmelin, Lena Gribing, Eva Jernqvist, Yvonne Johansson och Jan Myhrvold 1. Mötets öppnande Ordförande Maud Wedin hälsade alla välkomna och förklarade mötet för öppnat. 2. Godkännande av dagordning Dagordningen godkändes. 3. Val av justeringsperson Till justeringsperson förutom ordförande Maud Wedin valdes Maths Östberg. 4. Kommande konferenser a) Vinterkonferens i Stockholm 8-10 mars 2024 Tor Eriksson informerade om att ett samarbete sker med de tre museerna: Historiska museet, Nordiska museet och Skansen. Vi kommer att tillbringa fredagskvällen på Historiska, lördagen på Skansen och Nordiska medan söndagen förläggs till Nordiska. Särskilt Skansen och Nordiska står för en del kostnader när det gäller bland annat lokal. Var och en får boka sitt eget boende, men förslag kommer att lämnas vid inbjudan till konferensen. b) Vårkonferens i Ore och Voxna finnmark 24-26 maj 2024 Maths Östberg rapporterade att han och Eva Jernqvist kommer att göra en rekognoseringstur i området under september månad. Intressant är att konferensen berör såväl Dalarna som Hälsingland. Ore finnmark ligger i Dalarna medan Voxna finnmark ligger i Hälsingland. c) Höstkonferens 2024 i Åbo Tor upplyste om att en buss från Grandells bussbolag kan ta oss till Ruovesi för att vi ska kunna besöka några av de västliga finnbosättningarna. Turen kan göras under fredagen medan konferensens lördag tillbringas i Åbo. Här kan vi besöka Åbo akademis bibliotek för att studera handlingar kring Gottlund. Eftersom Carl Axel Gottlund studerade i Åbo en kort tid kan vi även göra en vandring i hans fotspår. Ett förslag lyftes fram att även ägna lite tid år Åbos medeltidshistoria. Tor kommer att besöka staden under hösten för att undersöka förutsättningar för konferensen. Lämplig tid kunde vara att förlägga resan till sensommaren. d) Vinterkonferens 2025 i Borlänge (?) Tor framförde förslaget att placera konferensen i Borlänge. Detta under förutsättning att boken Det skogsfinska kulturarvet är färdig då. Tor menade att Borlänge med Stora Tuna socken är en viktig historisk skogsfinsk bosättningsplats och att FINNSAM aldrig har varit här. Hösten 2024 invigs dessutom Nya Campus centralt i stan. Förslag framkom emellertid att kanske förlägga konferensen till andra platser, t.ex Gävle. e) Vårkonferens 2025 i Karlskoga (?) För att få lite framförhållning fortsatte Tor med våren 2025. En möjlighet kunde då vara att söka sig till Karlskoga. Här skulle vi ha haft en fältkonferens efter vår vinterkonferens 2014. Nu är nog tiden mer mo gen för att lägga en konferens här. Tor har haft kontakt med några personer som är positiva, bland annat Jan-Erik Björk som studerar Finnekroken med angränsande områden. En samling i Karlskoga kunde även ge chans till jämförande utblickar mot andra områden som till exempel Kilsbergen och Tiveden. Styrelsen godkände Tors planer som ett möjligt alternativ. 17 f) Höstkonferens 2025 i södra Jämtland, norra Ångermanland, Bergslagen eller Gävle-Dala För hösten 2025 finns flera alternativ till att få konferensen. Ett är södra Jämtland, där Bergs hembygdsförening och Huskölen och Karlstrands byalag gärna hade velat se oss i år. Bussförbindelsen till Strömsund stoppades nu och då blev besöken här inte av. Ett annat förslag är Niarne, Enånger, Hälsen med omnejd i region Gävle-Dala där vi tidigare inte har varit. Maud berättade att finnbosättningarna här är väldigt tidiga och att det finns ett rikt källmaterial, bl.a i form av kartor. Bergslagen är också ett alternativ. Här ville Tor se en konferens i Smedjebackens kommun, med särskild tonvikt på Norrbärke. Bland annat är växten finnklint rikt företrädd här i några av finnskogsbyarna. Frågan tas upp vid en kommande konferens. 5. Nya projekt Att starta några nya projekt är inte aktuellt just nu. 6. Rapporter a) De skogsfinska informationsfilmerna/De finska undertexterna till filmerna Maud upplyste styrelsen om att tre filmer nu har fått finsk undertext, och de återfinns i FINNSAMs videoarkiv på hemsidan. Ytterligare bidrag kommer under hösten att sökas från Institutet för språk och folkminnen för att om möjligt ge resten av filmerna finsk undertext. b) Nya boken ”Det skogsfinska kulturarvet” Birger Nesholen förtäljde att endast några artiklar återstår att få in till boken. Redaktionsgruppen träffas i början av hösten och så läser man de artiklar som kommer in. c) Den skogsfinska flaggan och Skogsfinnarnas dag Anita Österman meddelade att Solør-Värmland Finnkulturförening ordnade en flaggceremoni först intill den skogsfinska släktstenen vid Rantala. Detta skedde således på skogsfinnarnas nyinrättade dag 21 juni. På Purala hissades så den skogsfinska flaggan av svenska avdelningens ordförande Eva Forsgren och norske ordföranden Jan Myhrvold gemensamt. På kommunhuset i Torsby vajade också flaggan. Birger fyllde i att även kommunhusen i Åsnes och Grue hissade flaggan. Kenneth Norrgrann berättade att Finnerödja Hembygdsförening hade uppmärksammat Skogsfinnarnas dag på sin hembygdsgård. Enklare samvaro med servering av blåbärsgröt och information av ordförande Lena Gribing samt Jan Wallgren, kyrkoherde i Bodarne pastorat. Tor återkom från styrelsemötet i våras till frågan om att FINNSAM borde köpa in en egen skogsfinsk flagga, som kunde visas under våra konferenser. Han funderade över om det bör vara en bordsflagga eller en fasadflagga. Mötet fattade inget formellt beslut om utförandet på flaggan. d) Den skogsfinska bibliografin Maths Östberg upplyste oss om att arbetet fortskrider samt att bibliografin nu innehåller 18 508 poster. e) Uppland Tor informerade om att projektledaren Gunnar Larsson har rapporterat att hans inventeringsarbete över tidiga finska bosättningar i Uppland förväntas vara klart om ett år. f) Vården av skogsfinska karaktärsbyggnader Maths berättade att Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp lördagen 3 juni hade anordnat Taklagsfest vid Oxfallets rökstuga på Nås Finnmark. Från FINNSAM deltog Maths, Tor, Bo Hansson och Lars-Olof Herou. Bland annat höll Bo ett föredrag om Oxfallets historia. Tor överlämnade resterande medel ur Sigurd Anderssons minnesfond som gåva från FINNSAM till hembygdsföreningen. Under söndagen besökte Maths och Tor Telningsbergs ria, där ägaren har hjälpt till att renovera byggnaden. Även Hobergs bastu, likaså på Grangärde finnmark fick ett besök. Den har också varit föremål för renovering. Birger kompletterade med några uppgifter från Värmland och Norge. På Fjolperstorp har ingen byggnadsvårdskurs bedrivits i år. På Skasdammen vill man återskapa rökugnen. g) Övriga rapporter Birger upplyste oss om att likholmen Akkasaari i sjön Røgden nu blir permanent skyddad. 18 7. Ordningsfråga om justering av protokoll Anette Norberg har haft synpunkter på hur mötesprotokollen justeras. Hon kan som kassör inte godkänna en utbetalning om inte protokollet är påskrivet med namnteckning. Styrelsen beslutade att protokollen om möjligt ska skannas eller fotograferas med underskrivna namn, för att påskynda processen, innan de sänds till Anette. 8. Sökandet efter norsk revisor enligt årsmötesbeslut Årsmötet gav efter påpekande från Bo Hansson styrelsen i uppdrag att enligt stadgarna hitta någon lämplig kandidat till posten som norsk revisor. Styrelsen fastslog nu att låta svaret bli att stadgarna ses över. Översynen berör bland annat detta uppdrag. 9. Övriga frågor Anette berättade att hon endast kan se namnen på de personer i Norge som betalar sin medlemsavgift. Hon behöver även adresser, telefonnummer och e-postadresser. Birger lovade att se till att hon även får de uppgifterna. IngMarie Bohmelin hade ställt en fråga till övriga medlemmar i FINNSAMs styrelse. Hon efterfrågade en betydligt mer detaljerad redovisning av varje projekt och konferens för sig förutom vårt vanliga bokslut. Tor fick i uppdrag att informera IngMarie om att samtliga konferenser och projekt enligt vår policy ska drivas av godkänd projektledning samt finansiera sig själva. Styrelse och årsmöte ska löpande informeras om projektens fortskridande och ekonomi. Lördagen 21 oktober äger en sverigefinsk bok-, och kulturmässa rum i Sverigefinska skolans lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Tor vill gärna att FINNSAM ska medverka här med ett informationsbord. Styrelsen godkänner Tors begäran. Tor berättade att Finlandsinstitutets bibliotek i Stockholm gärna vill hjälpa FINNSAM och Förbundet för skogsfinnars intressen i Sverige att sprida information om skogsfinnar. Ett digitalt möte vore ett bra sätt att mötas. Styrelsen godkände att Tor tar sig an frågan. 10. Nästa möte Nästa styrelsemöte hålls i samband med konferensen i Stockholm 8-10 mars. 11. Mötets avslutande Ordförande Maud Wedin tackade för visat intresse och avslutade mötet. Örebro 2023-09-23 Tor Eriksson Maud Wedin Maths Östberg Sekreterare Ordförande Justeringsperson 19 Protokoll FINNSAMs höstmöte Protokoll från FINNSAMsfrån höstmöte 2023 FINNSAM-Finnbygder i samverkan Datum: Söndagen 20 augusti 2023 Plats: Ströms hembygdsgård Antal närvarande medlemmar: 32 1. Mötets öppnande Ordförande Maud Wedin hälsade alla välkomna och förklarade medlemsmötet för öppnat. 2. Val av mötesordförande Höstmötet valde Maud Wedin, Falun till mötesordförande. 3. Val av mötessekreterare Till mötessekreterare valdes Tor Eriksson, Örebro. 4. Val av 2 protokolljusterare, tillika rösträknare Till protokolljusterare, tillika rösträknare valdes Hans Bergström, Arvika och Lena Vikman, Sunne. 5. Godkännande av dagordning Dagordningen godkändes. 6. Fastställande av röstlängd Röstlängden fastställdes genom att FINNSAM:s medlemmar antecknade sig på en närvarolista. Totalt var 32 medlemmar närvarande på mötet. 7. Godkännande av kallelse Kallelsen godkändes. 8. Kommande konferenser a) Vinterkonferens i Stockholm 8-10 mars 2024 Tor Eriksson berättade om vinterns konferens i Sveriges huvudstad. Det blir den fjärde konferensen i Stockholm vintertid. Den här gången sker den i samarbete med tre museer; Historiska museet, Nordiska museet och Skansen. Det handlar om skogsfinska föremål, men även om hembygdsrörelsens framväxt. Boende ordnar var och en själv, men förslag på boende finns i inbjudan. b) Vårkonferens i Ore och Voxna finnmark 24-26 maj 2024 Maths Östberg informerade om vårkonferensen som berör såväl Rättviks kommun i Dalarna, som Ovanåkers kommun i Hälsingland. Några av byarna vi kommer att besöka är Sefaståsen, Håven och Finnshögst. c) Höstkonferens 2024 i Åbo Tor upplyste mötet om att höstkonferensen nästa år kommer att gå över havet till Åbo. På Åbo akademis bibliotek förvaras en del material kring C A Gottlund, som inledde sina högre studier i staden. En färd med buss till västliga finnbosättningar förbereds också. 20 9. Nya projekt Några nya projekt är inte aktuella. 10. Rapporter a) De skogsfinska informationsfilmerna/De finska undertexterna till filmerna Maud berättade att tre filmer nu har fått finsk undertext, och de återfinns i FINNSAMs videoarkiv på hemsidan. Ytterligare bidrag kommer under hösten att sökas från Institutet för språk och folkminnen för att om möjligt ge resten av filmerna finsk undertext. b) Nya boken ”Det skogsfinska kulturarvet” Nästa möte inom redaktionsgruppen äger rum tidigt i höst. c) Den skogsfinska flaggan och Skogsfinnarnas dag Anita Österman meddelade att Solør-Värmland Finnkulturförening ordnade en flaggceremoni först intill den skogsfinska släktstenen vid Rantala. Detta skedde således på skogsfinnarnas nyinrättade dag 21 juni. På Purala hissades så den skogsfinska flaggan av svenska avdelningens ordförande Eva Forsgren och norske ordföranden Jan Myhrvold gemensamt. På kommunhuset i Torsby vajade också flaggan. Birger fyllde i att även kommunhusen i Åsnes och Grue hissade flaggan. Kenneth Norrgrann berättade att Finnerödja Hembygdsförening hade uppmärksammat Skogsfinnarnas dag på sin hembygdsgård. Enklare samvaro med servering av blåbärsgröt och information av ordförande Lena Gribing samt Jan Wallgren, kyrkoherde i Bodarne pastorat. d) Den skogsfinska bibliografin Maths Östberg upplyste oss om att arbetet fortskrider samt att bibliografin nu innehåller 18 508 poster. e) Uppland Tor informerade om att projektledaren Gunnar Larsson har rapporterat att hans inventeringsarbete över tidiga finska bosättningar i Uppland förväntas vara klart om ett år. f) Vården av skogsfinska karaktärsbyggnader Maths rapporterade att Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp lördagen 3 juni hade anordnat Taklagsfest vid Oxfallets rökstuga på Nås Finnmark. Från FINNSAM deltog Maths, Tor, Bo Hansson och Lars-Olof Herou. Bland annat höll Bo ett föredrag om Oxfallets historia. Tor överlämnade resterande medel ur Sigurd Anderssons minnesfond som gåva från FINNSAM till hembygdsföreningen. Under söndagen besökte Maths och Tor Telningsbergs ria, där ägaren har hjälpt till att renovera byggnaden. Även Hobergs bastu, likaså på Grangärde finnmark fick ett besök. Den har också varit föremål för renovering. Birger kompletterade med några uppgifter från Värmland och Norge. På Fjolperstorp har ingen byggnadsvårdskurs bedrivits i år. På Skasdammen vill man återskapa rökugnen. 21 g) Övriga rapporter Inga övriga rapporter förelåg. 11. Övriga frågor Inga övriga frågor förelåg. 12. Mötets avslutande Ordförande Maud Wedin tackade för visat intresse och avslutade mötet. Örebro 2023-09-23 Maud Wedin Mötesordförande Tor Eriksson Mötessekreterare Hans Bergström Justerare Lena Vikman Justerare FINNSAMs vårkonferens på Ore och Voxna finnmarker 24 - 26 maj 2024 Varmt välkomna till FINNSAMs vårkonferens på Ore och Voxna finnmarker. Några av finnbyarna som vi kommer att besöka är Sefaståsen, Håven och Finsthögst. Program och mer information presenteras i kommande FINNSAM-info samt på FINNSAMs hemsida, www.finnsam.org. 22 Det skogsfinska filmprojektet Finska undertexter www.finnsam.org/videoarkiv Den första delen av projektet med finska undertexter till de skogsfinska informationsfilmerna avslutades 30 juni. Följande filmer har fått finska undertexter: Berättelsen om ett kulturarv, Informationsfilmen, del 1 Kertomus Kulttuuriperinnöstä Metsäsuomalaiset, 1 osa Skogsfinnarna - Kulturarvet i Gävleborg, Metsäsuomalaiset, kulttuuriperintö Gävleborgissa Skogsfinnarna - Kulturarvet i Västernorrland, Metsäsuomalaiset, kulttuuriperintö Länsi-Norlannissa Stort tack till ISOF, Institutet för språk och folkminnen, för bidraget som gjort projektet möjligt. Tack till Irmeli Kuusela och Arja Meski som gjort översättningarna samt Sanna Auramo Paaer som bistått med hjälp att översätta svåra skogsfinska termer. Tack också till Novix Productions som fixat tekniken. Ytterligare bidrag söks i höst för att om möjligt göra finska undertexter till de övriga filmerna. Maud Wedin, projektledare 23 ... För dig som är intresserad av skogsfinsk kultur och historia.... www.finnsam.org 24
