FINNSAM

Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:

Rapport från FINNSAM:s arkivkonferens 2-4 februari 2013 i Uppsala
i samverkan med Nordiskt nätverk för skogsfinsk forskning
Text: Lars-Olof Herou

Layout: Maud Wedin

Lördag 2 februari
Efter incheckning på det centralt liggande S:t Pers vandrarhem, så följde ganska omgående
en fortsättning på det närliggande Upplandsmuseet. Lokalen blev helt full, då de
rekordmånga deltagarna (över 60) bänkade sig.

Landsantikvarie Håkan Liby vid Upplandsmuseet hälsade välkommen. Foto: Birger Nesholen
Håkan Liby efterföljdes av Satu Gröndahl
(bilden) som representerade Hugo
Valentin-centrum vid Uppsala universitet.
Hon framhöll begreppet ”etnicitet” – ett
möte mellan minoriteter och majoriteten
och visade på likheter mellan skogsfinnar
och våra dagars minoriteter.
Forskning kring de nationella
minoriteterna är av stor betydelse och
hon poängterade därför vikten av
konferenser som tar upp den aspekten.
Foto: Birger Nesholen

Tuula Autio
Foton: Birger Nesholen

Nina Klinge-Nygård

Magnus Elfwendahl

Utställningschefen på Upplandsmuseet Tuula Autio berättade om en del utställningar på
temat "nationella minoriteter" som museet haft, som ”Romska röster” och ”Flykten från
Estland”.
Nina Klinge-Nygård framträdde i egenskap av finsktalande samordnare i Uppsala kommun.
Hon berättade om vilken lagstiftning som gäller för minoritetsspråk i Sverige. Från 1/1 2010
kan ett förstärkt skydd för finska inom förvaltningsområden sökas av kommuner. Uppsala är
en av de kommuner som numera är finskt förvaltningsområde och har förutom finsktalande
samordnare även websidor på finska, finskspråkig förskola och finskt vårdboende.
Magnus Elfwendahl är stadsantikvarie i Uppsala kommun och arkeolog med keramik som
specialitet. Han berättade om bakgrunden till skriften ”Finnbosättningar i Uppsala”, som
getts ut av Kulturnämnden i Uppsala kommun.
Maud Wedin vid Hugo Valentin-centrum (bilden) är
den som sammanställt häftet och som visade delar av
innehållet. Hon framhöll i sin presentation att det i
första hand är tänkt som inspiration till ny forskning
inom ett nästan helt outforskat område. Hon
presenterade dock två konferensdeltagare som ligger i
startgroparna. Sören Eriksson från Järlåsa hembygdsförening har sammanställt material om Lövhagen som
upptogs av finska bosättare. Gunnar Larsson kunde
också meddela att han påbörjat mer forskning om
skogsfinnar inom flera områden i Uppland och
Västmanland.
Resten av dagen innehöll föredrag om olika aspekter
på ”det skogsfinska”.
Foto: Birger Nesholen

Minna Nakari
Foton: Birger Nesholen

Paula Andersson

Marja-Liisa Keinänen

Marja-Liisa Keinänen från Hugo Valentin-centrum talade om sin forskning kring språk- och
kristendomsundervisning i norra Värmland omkring år 1800. Avsikten är att komma åt
”vanligt folks” trosvärld. Hon har främst studerat sockenstämmoprotokoll från Östmark och
skrivelser och rapporter från präster. Det svenska språket är normen. Under en period på
1790-talet fick ett 70-tal barn på finnskogen undervisning i svenska, genom att skollärare
avlönades via en särskild fond, men sedan upphörde bidragen och undervisningen helt.
Någon undervisning på finska diskuterades inte över huvud taget.
Paula Andersson från Helsingfors universitet bidrog med ett föredrag om ”Skogsfinsk
språkdöd”. Hon tog bland annat upp skillnader mellan att prata flytande – ofullständigt – att
förstå samt hur förändringar i språket kan iakttas över tid, t.ex genom påverkan från
svenskan/norskan, men även mellan generationer. Långsamt utdöende sker från att ha varit
vardagsspråk tills bara hågkomster finns kvar.
Minna Nakari från Helsingfors bildkonstgymnasium berättade om sin forskning på svenska
son-namn i Finland, speciellt om övergången från patronymikon till fasta son-namn. Hon
skissade även något på framtida studier om skogsfinska släktnamn.
Niclas Persson från Karlstads universitet gav nya vinklingar på
Carl Axel Gottlund och hans roll för det skogsfinska. Man bör se
Gottlund som ”ett barn av sin tid”. Vilka idéer drevs han av? Var
ska vi placera in Gottlund politiskt och socialt? Han var en
”fennoman” som initierade en nationell väckelse bland
Skandinaviens skogsfinnar. Han ifrågasatte inte bara präster utan
även tanken på ett enhetligt Sverige. Maktspelet vid 1823 års
riksdag var tydligt, men hans idéer hamnade även mitt i
stormaktspolitiken. I Europa fanns vid den här tiden en rädsla för
”nya nationer.”Det var svårt att rå på så starka krafter.
Foto: Birger Nesholen

Eva Jernqvist valde att berätta om skogfinsk andlighet med hjälp av ett bildspel om
självständiga kvinnor – delvis inom sin egen släkt. Även om man var starkt religiös så kunde
det kombineras med ”vidskepelse.” Hon visade på ett exempel ur en kvinnas almanacka från
ett år: Korsmässa för skogsrået (3/5) -Gästabud för Tor (Kristi Himmelsfärds Dag) – Gästabud
för Jesus (Karin-dagen 25/11). Det var inte frågan om ”antingen eller” utan ”både och”.

Foton: Birger Nesholen
Juha Ruohonen är arkeolog vid Åbo universitet och har specialiserat sig på så kallade
likholmar. Han har grävt ut 190 likholmar och uddar i Finland av de 1200-1400 som finns. Det
finns många permanenta, men även tillfälliga begravningsplatser. Anledningen till dessa
begravningar var de långa avstånden till kyrkan, men även bristande kontroll. Ibland kan det
kanske även vara speciella pest- eller kolerakyrkogårdar. I Skandinaviens finnskogar finns
säkert också många likholmar. Man kan hitta dem med hjälp av kartor, till exempel genom
att leta efter holmar eller uddar som börjar på Ruumi-, Kalma-, Akka- m.m.
Middagen avnjöts i
Upplandsmuseets café i
form av en thai-buffé under
trivsamma former.
Deltagarna saknade inte
samtalsämnen och
stämningen var på topp.
Foto: Birger Nesholen

Söndag 3 februari
Dagen inleddes
med en
uppfriskande
promenad på ca
25 minuter från
vandrarhemmet
till Arkivcentrum
och Institutet för
språk och
folkminnen där
resten av dagen
tillbringades.
Foto:
Jan Myhrvold

Forskningschef Mats Wahlberg
inledde med att presentera
verksamheten med den jättelika
lappkatalogen över ortnamn,
uppteckningar av folkminnen och
dialekter.
Vidare redogjorde han för
bokutgivning och namngranskning av
nya kartor m.m.
Foto: Birger Nesholen
Marlene Hugoson (bilden)
förklarade hur folkminnesavdelningen (DFU) var
upplagd. Sedan vidtog tid för
egen forskning. Då var
Marlene och Susanne Nylund
Skog i högsta grad
hjälpsamma. Det gäller i lika
hög grad Mats Wahlberg,
som verkligen ställde upp
mer än vad man kan fordra.
Foto: Birger Nesholen

Tiden för egen forskning utnyttjades effektivt. I förgrunden fr. v. syns Susanne Swedjemark,
Jan-Erik Björk och Ingrid Jansson. Foto: Birger Nesholen

Lunchen intogs i "Kyrkan", som dock inte är någon kyrka utan en samlingssal högst upp i
Arkivcentrums byggnad. Foto: Birger Nesholen

Efter den egna forskningen så var det sedan tid igen för Mats Wahlberg. Han är ju tidigare
känd inom FINNSAM som expert på finska ortnamn från främst Säfsen. Nu fick han tillfälle
att visa många exempel på olika typer av dessa ortnamn, liksom en lista över socknar där
finska namn förekommer. Mats efterlyste bidrag för att komplettera, vilket den samlade
expertis som fanns i salen villigt bidrog med.

Foton:
Birger Nesholen

Tuula Eskeland från Köpenhamns universitet var nästa föreläsare. Hennes presentation
handlade om ortnamn som bildats av finska släktnamn. Vid en jämförelse mellan tre socknar
i Savolax och flera finnskogssocknar i Norge så visade det sig att det var en betydligt högre
procentuell andel av denna typ av ortnamn i Norge än i Finland.
Maud Wedin återkom med en motsvarande
undersökning för de skogsfinska områdena norr om
Dalälven. Det visade sig att de flesta ortnamnen som
byggde på finska släktnamn fanns på Orsa Finnmark
och i Gästrikland, men även i Medelpad och i
Hälsingland.
Birger Nesholen från Norsk Skogfinsk Museum
(bilden) redogjorde för arbetet med ”Turkart
Finnskogen” (3 blad). På dessa kartblad finns 550 fler
finska ortnamn än på de vanliga kartorna. Dessutom
är de finska namnen påförda med annan färg, så att
fördelning är visuellt tydlig. I Norge har beslutats att
införa obligatorisk vägnamnsadress. Kommunerna
betalar skyltningen och hanterar arbetet på olika
sätt, vilket kan vara både positivt och negativt då det
gäller de skogsfinska ortnamnen.
Foto: Maud Wedin (fotot taget vid ett skogsfinskt
fältseminarium i Fågelsjö 2012)

Dagens sista
föreläsning hade inga
skriftliga källor som
grund, utan visade vad
man kan utläsa genom
att gräva i marken.
Stig Welinder (prof.
em. i arkeologi från
Mittuniversitetet)
menar att vi
egentligen vet väldigt
lite om hur 1600-talets
skogsfinnar levde och
bodde.
Foto: Jan Myhrvold
De skriftliga källor som tagits som utgångspunkt är mycket senare och en tillbakaskrivning
tidsmässigt av de uppgifterna ger ingen sanning. Han har på senare år lett några
utgrävningar av skogsfinska bosättningar i Hälsingland, Medelpad och östra Dalarna från
främst 1600-talet. När man gräver söker man människor och deras relationer och sociala
processer. Föremålen berättar om människorna. Detta sätt att läsa fynd har bland annat lett
till att det gått att visa att man på 1600-talets finnskogar inte alls var isolerade. Fynd har
gjorts av keramik från Tyskland, vilket vidimerades av experten Magnus Elfwendahl. Det för
oss ”skriftlärde” mest anmärkningsvärda är beviset på att skogsfinnarna använde tegel i sina
ugnar och hade glasfönster i sina rökstugor.

Kvällen avslutades med en god grekisk buffé uppe i "Kyrkan". Foto: Birger Nesholen

Måndag 4 februari
Vi började dagen med samma långa stärkande promenad som gårdagens. Denna dag var det
Landsarkivet som väntade.
Jan-Erik Björk visade några originalhandlingar från Landsarkivet på storbildsskärm. Den som
så önskade fick sedan bläddra i handlingarna (med vita handskar) och även fritt fotografera.
De handlingar det var fråga om var ”Finntorpen i Dalarne år 1726” och ”Förteckning över
inhysesfolk i Fryksdalen 1674”. Båda dessa finns i tryckt form. Det mest sensationella, enligt
undertecknad, var dock det fynd som Jan-Erik gjorde i arkivets samlingar bara några dagar
innan konferensen.
Det gällde en
mantalslängd från 1674
från Hällefors (min
hemsocken). I kolumnen,
bredvid de svenska
namnformerna, var det
tillskrivet ca 30
svårtolkade finska
släktnamn, varav nästan
hälften tidigare okända.
Applåder och visslingar
till Jan-Erik från en
gammal
släktnamnsnörd!
Foto: Jan Myhrvold
Jan Myhrvold presenterade hur det norska
arkivväsendet var upplagt samt visade på vilka
skillnader och likheter som finns jämfört med
Sverige. Tanken är: Allt är gratis! (Fan tro´t sa
Rellingen). Det finns ett Riksarkiv (NRA) även i
Norge och tre Statsarkiv som rör skogsfinnar
(Hamar, Kongsberg, Oslo). Men det finns inget
Krigsarkiv eller någon Hovrätt – inte heller några
husförhörslängder. Man får i stället läsa
Panteböker och Folketellinger. Den viktigaste
källan för forskning om skogsfinnar är
Finnemanntallet från 1686, som finns i tryck –
men i två något olika versioner på arkiven.
Det finns två möjligheter att undersöka släktskap
via DNA: 1) Y-kromosomanalys – på rak farslinje –
far fars fars fars … 2) Mitokondrieanalys - på rak
morslinje – mor mors mors …
Foto: Birger Nesholen

Y-DNA skiljer tydligt ut ”det finska” från ”det skandinaviska”, men är ju osäkert på andra sätt.
Man trodde vid starten för några år sedan att man skulle kunna följa många släkter tillbaka
till ursprunget i Finland. Hittills har man dock bara lyckats med två släkter – Lehmoinen och
Mulikka, men projektet är nytt och optimismen är fortfarande stor.
Jan-Erik Björk återkom med en redogörelse för hur man hittar fram till skogsfinnarna i de
svenska arkiven. Det finns kyrkböcker, mantalslängder, militära längder, domböcker, kartor
m.m. Man bör leta efter vissa ”markörer” i de olika källorna: Till exempel typiska förnamn –
typiska ortnamn - vilka byar räknas som finnbyar – noteringar om svedjande, rior med mera.
Jan-Erik menade att man ska försöka hitta material som inte är så lättillgängligt. Man ska
sätta arkivarbetarna på prov – ofta tycker de att det är stimulerande. Slutligen tipsade han
om Bruksarkiven och Häradsrättens inneliggande handlingar.
Engagemang lönar sig ofta – men den här gången missade jag tåget hem.
/Lars-Olof Herou

Britt Karin Larsen, författare av skogsfinsk skönlitteratur, i samspråk med Tuula Eskeland och
Paula Andersson. Foto: Birger Nesholen
Tusen tack till alla våra sponsorer