FINNSAM

Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:

FINNSAM:s vinterkonferens i Helsingfors 12-15 mars 2015
Text av Tor Eriksson, Örebro
Bilder och bildtexter av Seppo Remes, Hallstahammar

Torsdag 12 mars
Efter bussbyte från Örebro kom jag fram till Stadsgårdskajen i Stockholm. Härifrån avseglade en av
Viking Lines färjor med destination Helsingfors. På programmet stod en vinterkonferens, som den
här gången var senarelagd bland annat för att ge deltagarna en behaglig färd över havet. Uppemot
sextio personer gick ombord på båten för att sedan när de hade letat rätt på sina respektive hytter
samlas i restaurangen. I lugn och ro åt vi vår middagsbuffé och sedan vallfärdade vi till färjans
konferensrum.
Maud Wedin hälsade oss välkomna till den här resan och informerade lite kort inför den stundande
konferensen. Från Sverige och Norge skulle 57 personer delta och i Finland skulle sedan 16
personer ytterligare ansluta till sällskapet. Sverigefinska Riksförbundet som hjälpt oss med resan
hade samtidigt styrelsemöte på båten och ordförande Voitto Visuri upplyste oss om sin
organisation.
Maths Östberg inledde så raden av föredrag med att peka på skogsfinska kulturspår som markörer
av folkslag. Maths visade en bild på hur blixten hade slagit ned i en gran på finnskogen och orsakat
skogsbrand. Det började växa mycket gräs och kanske var det så svedjekulturen uppstod. Förutom
granskogssvedjan ingick bland annat de tre karaktärsbyggnaderna rökstuga, ria och rökbastu i den
skogsfinska kulturen. Svedjerågen torkades i rian eller på en storhässja. Torkningen inleddes ibland
på hässjan och fortsatte sedan i rian. Storhässjorna var lägre i Bergslagen än i Hälsingland och
övriga Norrland.
Eftersom Maths Östberg driver ett tvärskandinaviskt finnskogsmuseum i Skräddrabo på Alfta
Finnskog i Hälsingland var en hel del av hans exempel hämtade just från hälsingeskogarna. Till
exempel finns ett spår av en rökstuga på trakten i Gällsjön på Bollnäs Finnskog. Här är ugnsröset
kvar. Söndagen den 31 maj invigs den sista delen av Maths nya utställning på muséet. Detta
informerade han oss om. Maths påvisade skogsfinska kulturspår generellt medan Birger Nesholen
som sedan fortsatte framhöll just de finska kulturdragen i det skogsfinska.
Eftersom skogsfinnarna har bott länge i Skandinavien har deras kultur påverkats av den norska
respektive den svenska omgivningen på olika sätt. I viss mån har väl inflytandet även gått åt andra
hållet. Traditioner har ändå levt vidare på Finnskogen i Norge och Sverige parallellt med dem i
Finland och hos många minoriteter i Ryssland och Baltikum. Maten utgör ett exempel, då motti äts
över hela området. Från Finland kommer även hillo som utgörs av färska lingon rårörda i
havremjöl.
Näverhantverket på Finnskogen kommer också från Finland. Det finns olika varianter av näverskor
i Skandinavien och Birger jämför skandinaviskt näverhantverk med näverhantverket i Finland.
Finnplogar finns i olika varianter och utvecklingsgrader. Det finns många likheter mellan den
skandinaviska finnskogen och Finland. Pentagram finns till exempel inristat på en sten i Gräsmark
vid Mangen och likaså i Finland. Nävertak finns i skogsfinska områden på svenska finnskogen
liksom i Finland och Ryssland. Däremot förekommer de inte i Norge. Fågelholkar på störar finns i
den norska och den svenska finnskogen och Fjärrkarelen.

Vad har Dag Raaberg i sina tankar?
Nästa föredragshållare blev Dag Raaberg. Han gav oss en orientering om Norsk Skogfinsk
Museums nya planerade byggnad i Svullrya. NSM har massor av undanställda föremål, då förråd
finns i de fyra kommuner som muséet verkar i. Det är ett av de största muséerna i Norge. Frågan är
om NSM ska verka självständigt eller samverka med andra muséer. Det nya huset måste ha en
storlek som kulturdepartementet kan acceptera.
Skogsfinnarna är erkänd som nationell minoritet i Norge, vilket egentligen borde leda till att det inte
skulle vara något problem att få statsbidrag, men i verkligheten är det inte lika lätt. Kan byggnaden
stå färdig om tre-fyra år? Bygget behövs för att förmedla kunskap och det finns ett stort intresse för
verksamheten.
Som avslutning på torsdagskvällen framträdde Jan Myhrvold med ett föredrag om skogsfinskt
DNA. Målsättningen med projektet kring skogsfinsk genealogi är att kartlägga förekomsten av
haplogrupper i de skogsfinska områdena i Skandinavien. Likaså vill man dokumentera förbindelser
och anknytning till Finland, bidraga till ökad kunskap omkring användandet av finska släktnamn,
bidraga till ökad kunskap om migration och etablera en bas över släktförbindelser som flera
kommer tillbaka till.
Det finns några olika slag av DNA-analys beroende på om man vill följa farslinjen eller morslinjen.
Y-kromosomtest går bara att utföra på farslinjen. Y-kromosomet muterar ofta nog så det blir små
skillnader. Därför är det viktigt att bekräfta med ett mottest. Anledningen till att det skogsfinska Ykromosomet är så användbart är dels att finskt Y-DNA är speciellt och olikt skandinaviskt Y-DNA.
Det är även ett begränsat geografiskt område. De finska släktnamnen ärvs oftast som Ykromosomet. Gottlund gav oss genom sina vandringar 1817 och 1821 även en god genealogisk
översikt. Den höga andelen som har testat sig gör det möjligt att få bekräftat sin släktforskning
genom DNA.

Fredag 13 mars
Efter att ha ställt fram klockan en timme till finsk tid blev det snart dags för mig att krypa till kojs.
Tyvärr sov jag inget vidare på grund av en ventil som slog. Jag vaknade för sent för frukost och
istället gick jag mot båtens utgång där jag väntade tills färjan hade lagt till i hamn. En promenad till
hotellet Original Sokos Hotel Vaakuna fick mig att vakna trots avsaknaden av frukost. På hotellet
lämnade vi in vårt bagage för att så fortsätta till Kotus.
Kotus står för Institutet för de inhemska språken. Pirkko Nuolijärvi hälsade oss välkomna hit.
Institutet är ett expertorgan underordnat Undervisnings- och kulturministeriet. Verksamheten
regleras av lagen om Institutet för de inhemska språken från 2011. Språkvård av finska och svenska
språken hör till institutets uppgifter, liksom rådgivning och ordboksarbete samt forskning i
anslutning till språkvård och ordboksarbete. Dessutom ska institutet samordna språkvården av
samiska, teckenspråk och romani.
Maud Wedin informerade oss om FINNSAM och gav oss glimtar från olika finnbygder i
Skandinavien. Skaran gick sedan iväg till Hotel Arthur för att äta lunch. Äntligen fick jag någonting
i magen vilket var till stor belåtenhet.
Vi återvände till Kotus för ett knippe föredrag, vilka inleddes av Sirkka Paikkala. Hon tecknade
först en bakgrund till savolaxiska släktnamn. Sirkka visade en karta som utmärkte gränsen mellan
östlig och västlig släktnamnspraxis. Gränsen är en gammal kulturgräns mellan ”Sverige” och
Novgorod. Gränsen skiljer en bofast befolkning med åkerbruk från en rörlig svedjekultur med
erämarksbruk, vilken i sin tur har gett gårdsnamn och släktnamn.
De äldsta släktnamnen härrör från 1200-talet och redan på 1500-talet fanns det stora släkter.
Släktnamn har gett upphov till ortnamn och ortnamn har även gett upphov till släktnamn.
Savolaxiska släktnamn kan bildas av gamla manliga ”förnamn” eller av tillnamn, som till exempel
anspelar på kroppsliga egenskaper eller yrken. Sirkka gav oss varsitt blad med släktnamn hon
färdigställt just för oss. På bladet kan man se namnens spridning och betydelse.
Jan Myhrvold återkom så till sina genealogiska studier. Nu belyste han skogsfinska släktnamn
genom DNA. Ett syfte är att se hur den skogsfinska identiteten har bildats och förändrats och hur
det återspeglar sig i bruket av tillnamn. Källor som ger vägledning är till exempel sådana som
innehåller tidigare forskning i skogsfinska släktnamn. Carl Axel Gottlunds arbeten är viktiga. Han
skrev in finska släktnamn i kyrkböckerna men skapade samtidigt en del nya namn.
Om Kaisa Vilhuinens många namn pratade Minna
Nakari. Kaisa levde mellan 1855 och 1941. Med
hjälp av skrifter av Lauri Kettunen och Olov
Olovsson
eller
födelseböcker
och
församlingsböcker med mera påträffas en rad
olika namn på Kaisa. Hon benämns olika i
vardagligt bruk, hos myndigheterna och ibland
med släktnamn. Var hennes eget val Kaisa
Vilhunen eller Kajsa Vilhuinen?

Minna Nakari föreläste om Kaisa Vilhuinen,
en namnbärare med många olika namn

”Finnar från tre riken. Inblickar i ordinsamlingsarbetet på finnskogen i Värmland” – Så löd rubriken
på Paula Anderssons föredrag. Den finska dialektordboken har hittills givits ut i åtta delar. Från och
med del 9 ges ordboken bara ut i elektronisk form. Det var Henrik Gabriel Porthan som i början av
1800-talet ansåg att man borde samla in dialektala ord till en fullständig ordbok. Planerna blev mer
konkreta i slutet av 1800-talet. Ordboksstiftelsens stora ordinsamling i Värmlands finnskogar
skedde åren 1930-1932. Sammanlagt blev det cirka 41 000 ordsedlar, varav Astrid Reponen kan
tillskrivas över 15 000 stycken.

Paula Andersson och Tuula Eskeland
Nästa talare var Tuula Eskeland. Vi fick veta att hon tidigare har tilldelats Finlands Vita Ros ordens
medalj av 1 klassen. Det är Finlands främsta orden som utdelas av Finlands president. Tuula
belönades för mångåriga insatser gällande finska språket och kulturen. Hon berättade att bland
Ordboksstiftelsens stipendiater på Finnskogen fanns Lyyli Kokkonen. Lyyli samlade in 1337
uppgifter om finska platsnamn under sin tur 27.6.-11.8. 1932. På 9 sidor beskrev Lyyli sin
insamlingstur till de svenska och norska finnskogarna. Hon mötte bara 20 personer som pratade god
finska, men nära 200 som kunde tala någon finska. Alla som talade finska var gamla, bortsett från
Kalle Vilhuinen. Han var bara lite över 30 år. Bland hennes viktigaste sagespersoner fanns Kaisa
Vilhuinen.

Deltagarna på Kotus (Institutet för de inhemska språken)
Lyyli skrev att människorna på Finnskogen var vänliga och glada för att de kvinnliga forskarna
kunde tala finska som någon inte hade talat eller hört på många år. Av de 1337 namnsedlar som
tillkom under turen är den största delen av namnen från Värmland. Namnsedlarna innehåller
ortnamn, släktnamn och andra personnamn. Tuula avslutade med att efterlysa en översikt över de
skogsfinska platsnamnen i Sverige. Efter den diskussion som följde leddes vi ut på Helsingfors
gator i Gottlunds fotspår av vår värd i Helsingfors, Paula Andersson.

Konferensdeltagare fick information om Helsingfors universitet i dess festsal
Promenaden gick först till Helsingfors universitets huvudbyggnad, där guiderna Pia Vuorikoski och
Anders Manns från Helsingfors universitetsmuseum väntade oss. Efter den stora branden i Åbo
1827 flyttades universitetet till Helsingfors 1828. Den nya huvudbyggnaden stod färdig i
Helsingfors 1832, och Gottlund fick så lektorstjänsten 1839.

Publicerad i Lars Lundins bok om Carl Axel Gottlunds 1800-tal, 2001, sid 201

Fotspåren fortsatte till Elisabetgatan 17 där Gottlund bodde i ett eget hus. Tyvärr finns inte trähuset
kvar längre. Det var ett souterrain-hus som dessutom hade en mindre vindsvåning. En stor trädgård
hörde till fastigheten. Här växte fruktträd som bigarråer, plommon och äpplen. Rabarber fanns
bland köksväxterna. Till fastigheten hörde en fähusbyggnad, där Gottlund hade några kor, som gav
familjen mjölk. Vi letade oss sedan tillbaka till vårt hotell igen, där middagen serverades som
avslutning på den här innehållsrika dagen.
Lördag 14 mars
En intensiv dag med många nya föredrag väntade oss, då vi vaknade på morgonen. Efter frukost tog
vi våra väskor och begav oss till Nationalmuseum. För ungefär tio år sedan gjorde jag en längre
vistelse i den här staden, ”Östersjöns dotter”. Jag bodde på ett vandrarhem centralt i Helsingfors och
ägnade mig under en vecka åt att besöka en rad muséer. En dag for jag ut till Sveaborg, där det finns
spännande befästningsverk att titta på. Med hjälp av en vägledning företog jag mig även egna
stadspromenader mot stadens utkant. Helsingfors är en så vacker stad med närheten till havet. Här
finns även stora parker och en fängslande arkitektur vid till exempel Senatstorget. Här tronar
domkyrkan som en stor sockerbit.
På Nationalmuseum tillbringade jag många timmar under min museivecka, då jag noggrant
studerade varje monter i deras utställning om forntiden.

Nu gällde det lite senare tid med FINNSAM i Helsingfors. Antti Metsänkylä greppade mikrofonen
först av alla. Han är amanuens på muséet. Antti talade om hur man presenterar skogsfinskt material
på Finlands Nationalmuseum.

Nationalmuséets föreläsningssal
Den så kallade Reponen-samlingen är den största enskilda gruppen föremål i Nationalmuséets
samlingar. Annars finns här bara ett tiotal föremål från de skandinaviska finnskogarna. Om man vill
visa något skogsfinskt utan att låna in föremål utifrån, så är grunden de 140 föremål som nu ingår i
utställningen ”Finnskogar – Metsäsuomalaiset”.
Den här utställningen föddes ur tanken att belysa forskningshistoria från Finlands tidiga
självständighetsperiod och då visa Reponens samling, som aldrig tidigare har ställts ut. Astrid
Reponen-Juvas var en av sin tids begåvade unga finska forskare. Hon var både etnolog och
språkvetare. Astrid Reponen var redan en erfaren fältforskare då hon for med sina vänner och
kollegor Maija Juvas och Helmi Helminen till Värmland. Resan bekostades av stipendier från
Ordboksstiftelsen för tre somrar: 1930, 1931 och 1932.
Resornas syfte var att samla ord. År 1931 deltog även Albert Hämäläinen på resan. Sannolikt var
han den som fick idén att samla föremål för Finlands Nationalmuseum. Att samla ord, språk och
föremål ingick i ett nationalistiskt tänkande, något som behövdes för att förstärka den finska eller
finländska identiteten. Antti sade att man med hjälp av Astrid Reponens samling ville berätta för
den finska allmänheten om befolkningsgruppen skogsfinnar. Man ville även peka på
forskningshistorien, särskilt Astrid Reponens arbete. Efter en lång och invecklad process blev
utställningen till slut färdig för att visas upp för besökarna.
Till utställningen färdigställdes även en gedigen katalog. I arbetet med utställningen har Paula
Andersson, Tuula Eskeland och Marja-Liisa Keinänen deltagit. Tillsammans med Antti Metsänkylä
har de även hjälpt oss med planeringen inför konferensen. Paula, Tuula och Antti har redan
framträtt med olika ämnen och nu kom turen till Marja-Liisa.

Marja-Liisa Keinänen och Antti Metsänkylä i samspråk
Marja-Liisa tog sig an Maija Juvas, som plötsligt anfölls av pessimism. Under sammanlagt nästan
ett år bedrev Maija fältarbete i norra Värmland tillsammans med Astrid Reponen och Helmi
Helminen. Maijas anfall bestod av en källkritisk dispyt, som bottnade i graden av påverkan. Kunde
de tre kvinnliga forskarna till exempel ha påverkat Kaisa Vilhuinen i någon riktning genom att
ställa ledande frågor?

Skogsfinska föremål på Nationalmuséets utställning ”Finnskogar – Metsäsuomalaiset”

Så fick vi göra en rundvandring på egen hand i den tillfälliga utställningen ”Finnskogar”. Förutom
alla föremål som är placerade i montrar ingår även foton tagna av de tre kvinnliga forskarna liksom
en film av NRK om ”Niittahon Jussi” och ljudinslag med exempel ur skogsfinnarnas liv. Efter
lunch i muséets kafé gick vi tillbaka till föreläsningslokalen för några ytterligare presentationer.
Martin Andersson beskrev ”Finska flyttningar under 1610-talet”. Han berättade att det var först i
och med kyrkolagen år 1686 som flyttlängder började föras mer allmänt i Sverige. För den som är
intresserad av flyttningar under 1610-talet finns emellertid en annan källa: Älvsborgs lösens
rannsakningslängder. De förvaras på Riksarkiven i Helsingfors och Stockholm. Enligt denna källa
var flyttningar mycket ovanliga i Finland under denna tid, men när bönderna väl flyttade gjorde de
det över långa sträckor. Det var inte ovanligt att man flyttade ut ur riket, i första hand till Ryssland
eller Baltikum.
Över Bottenhavet till Sverige flyttade man från framför allt tre områden: från städerna, från
kustområdena (ända ifrån Österbotten i norr till Nyland i söder) och från västra Tavastland. För den
som är road av de svenska finnarnas ursprung vid denna tid, slutade Martin, är det alltså i första
hand i dessa tre miljöer som rötterna bör sökas.
Gabriel Bladh talade så kring ett mer teoretiskt ämne. Forskning om skogsfinnar och
finnskogar/finnmarker rymmer goda möjligheter att länka samman kunskap från våra olika länder,
områden och discipliner. Gabriel reflekterade kring begrepp och perspektiv. Kultur kan ses som
avgränsad och ursprunglig eller dynamisk och föränderlig genom möten mellan olika grupper.
Skogsfinnarna kan ses i ett historiskt skeende från en i huvudsak gemensam migrationsgrupp till ett
antal territoriella minoriteter. Gabriel informerade oss även om en sommarkurs om skogsfinnarna
som bedrivs i regi av Karlstads universitet liksom en sommarpjäs om Lomjansguten.
Stig Welinder förde oss vidare in i begreppsdiskussionen genom att ställa frågan ”Vilka var och är
skogsfinnarna”. Ordet ”skogsfinne” förekommer första gången 1631 i Mariestads rådhusrätt. De
etniska kriterierna enligt Maud Wedin sade Stig är byggnader (rökstuga, ria och bastu),
storsvedjande för tuvråg (huuhta) och det finska språket. Ett par exempel utifrån arkeologin till att
gruppera bosättningarna etniskt hämtades från Svartviken, 1690-1820; bostaden var försedd med en
öppen spis, föremålen allmäneuropeiska och svedjebruk saknas. Grannäs 1610-1730; bostad –
rökstuga, föremålen – allmäneuropeiska statusföremål, svedjebruket är upphörande. Råsjö 16201640; bostad – rösugnsstugor, föremålen – allmäneuropeiska, svedjebruk bedrevs här.

Paneldiskussion med Stig Welinder, Martin Andersson och Gabriel Bladh
En avslutande paneldebatt med Stig Welinder, Martin Andersson och Gabriel Bladh följde sedan,
där Maud Wedin var samtalsledare. Vår dag på Nationalmuseum led mot sitt slut och som stor final
kallade Árpád Sailo i Kalevalahus-Stiftelsen fram Birger Nesholen. Stiftelsen bildades 1950 av
Árpáds far Alpo Sailo. Birger tilldelades stiftelsens medalj som uppmärksammar att det 1977 var
hundra år sedan Alpo föddes.

På så vis belönades Birger för den insats han har gjort i samarbete med finska hantverksgrupper
som har bedrivit restaurering av byggnader på Finnskogen sedan 1997, och med finska arkitekters
uppmätningar av finskt byggnadsskick på Finnskogen.

Birger Nesholen tilldelas en medalj av Árpád Sailo
Konferensdeltagarna vände blickarna mot Birger och hans medalj som blev föremål för ett intensivt
fotograferande. Många ville ha trevliga och bra ögonblicksbilder till sina album. Ett reportage
infördes senare även i FINNSAM-Information nr 1, 2015. Våra finska värdar Paula, Marja-Liisa,
Tuula och Antti avtackades omsorgsfullt och vi skiljdes från de deltagare som ville stanna kvar i
Helsingfors. För oss som skulle ta båten tillbaks till Stockholm återstod bara att söka sig till färjan
för att gå ombord. En promenad genom Helsingfors vackra stadskärna en solig lördagseftermiddag i
mars månad gav mig då ny längtan tillbaka till den här staden som grundades i mitten på 1500-talet
av Gustav Vasa.
Båten lade ut och vi sökte oss mot konferensrummet, där Eva Jernqvist fick låna våra öron en stund.
Hennes ämne var ”När predikanterna drog åt skogen”, vilket innefattade resor och verksamhet på
finnskogen i Hälsingland och Orsa finnmark ur ett kyrkligt perspektiv. Kyrkans verksamhet och
ansvar omfattade alla människor i riket utan undantag. Möjligheterna och metoderna för att nå
sockenborna på finnmarken har dock varierat och utvecklats genom tiderna. I slutet av 1600-talet
reste Gävleprosten Johan Henriksson Schaefer tillsammans med kollegan Thomas Magnesius i
Gästriklands och Hälsinglands finnmarker och resultatet blev en imponerande förteckning på 960
namn på personer över 16 år.

Antti Metsänkylä och Maud Wedin konstaterade att
FINNSAMs besök på Nationalmuseum var lyckat
År 1885 bildades Svenska Turistföreningen och de svenska finnmarkerna hörde till besöksmålen.
Reseberättelser från finnmarken blev självklara inslag i årsskrifterna. Några personer bosatte sig på
finnmarken och utförde en stor del av sin livsgärning där, som Svenska Missionsförbundets första
kvinnliga pastor Ingrid Pettersson (1907-1981), verksam i Los 1953-1963, och den väl så
legendariske Gruvbergsprästen Carl David Othzén (1898-1981) på Bollnäs Finnskog.
Ett speciellt inslag blev de vapenfria värnpliktiga som bland annat placerades på Svartåvallen på
Orsa Finnmark från 1922 och framåt. Dåtidens begrepp var ”samvetsömma”, vilket lokalt tolkades
som ”samvets-sömma”. Arbetsuppgifterna var främst vägbyggen och kolveds-huggning. För kyrkan
var finnskogen en del av det egna området, men med en egen särart. Så nära men ändå så
annorlunda blev den något att skriva om i församlingsblad och årsböcker.
Så sattes slutpunkt för en mycket lyckad och ovanlig konferens späckad med föredrag och andra
aktiviteter både till sjöss och på landbacken i Finland. Medan båten ångade vidare mot Sverige
visade Seppo Remes till sist några av sina fina bildspel. Seppos bilder som han har fogat ihop med
stämningsfylld vald musik till en enhet ger harmoni åt själen. Han tog oss med till Finnstigen
utanför Hällefors och till Los i Hälsingland. När Seppo visar bilder från tidigare FINNSAMkonferenser är det trivsamt att tänka tillbaka på den tiden då det begav sig. Jag känner igen de flesta
som har varit med under åren, men lite vemodigt är det allt att återse dem som inte lever längre.
Alltjämt lever de ändå kvar på Seppos fotografier.
Ett stort tack riktades så till Maud från hela gruppen ombord på färjan. Hon hade ju haft det yttersta
ansvaret för den här vintersammankomsten med mycket att ombesörja och många trådar att knyta
ihop för att vi skulle få det så bra som möjligt. På söndagsförmiddagen anlöpte färjan åter
Stadsgårdskajen i Stockholm, och vi kunde åter trampa moder Sveas jord.

Ett tack riktar vi även till Kulturfonden för Sverige och Finland för ekonomiskt stöd till konferensen
samt Sverigefinska Riksförbundet för medverkan samt bistånd vid bokningar.

Arrangör

i samarbete med