FINNSAM

Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:

Rapport från Finnsams vårkonferens i Kilsbergen 25-27 maj 2018
Text: Lena Gribing, Finnerödja
Foton: Lena Gribing om inte annat anges

Fredagen 25 maj
Cirka 40 medlemmar och andra intresserade registrerades och inkvarterades i stugor i Ånnaboda
Storstenshöjdens fritidsanläggning. Efter lunch fick vi information om anläggningen som är en
friluftsanläggning med camping och stuguthyrning året runt, på vintern med skidspår och slalombacke,
på sommaren med vandrings- och mountainbikeleder. En liten badsjö finns vid anläggningen som
används för skridskoåkning på vintern.
Sedan vidtog föredragen. Doktoranden Martin Andersson, Södertörns högskola, presenterade ämnet
”Bebyggelse, ekonomi och samhälle i Närke och Kilsbergen vid tiden för finnarnas ankomst”. Martin
berättade först om bakgrunden i Finland före migrationen, under 1500-talet. Befolkningstillväxten var
snabb och omfattande i Finland. Migrationen kom igång och de flesta kom från kustbygderna. Från
inlandet kom även yngre personer. De kan ha varit arvingar som inte fått ärva mark. Men flyttade man,
så flyttade man långt. Handelsnätverken var viktiga, både för yrkesmän och för skutorna som kunde
frakta varor och människor. Det var inte heller vem som helst som flyttade. Det var dyrt och tog lång
tid att resa. Som exempel på resebetalning kan nämnas 125 liter öl vilket motsvarade en tunna, vilket i
sin tur motsvarade en månadslön. Möjliga resvägar till Närke var via Nyköping, Stockholm, Arboga och
Örebro. För Närke vid sekelskiftet 1600 innebar en nybyggarlagstiftning ett sätt att få makt över
nybyggarna och beskatta dem. Kungen bestämde över all obebyggd mark.
Ändelsenamnen på nybyggen som fanns i Edsbergs härad, från Tångeråsa och norrut 1621, är av
intresse. Av namn med –boda finns 7 stycken, ofta tillsammans med personnamn. -boda är ett omstritt
begrepp. Det är inte alltid en fäbod som många hävdar. Ibland är det bara ett slags förråd och inte en
fast bostad. Av namn med -torp finns 25 stycken, -säter 3 stycken, -hyttan 4 stycken. Det kan röra sig
om mycket gamla och övergivna platser, kanske 1300-1400-tal som återupptas senare och som syftar
på redan brukade områden. Det är alltså inte säkert att nybyggenas namn är helt nya, ofta är de äldre
än själva bosättningen.
1600-talets Örebro hade 800 innevånare. Där fanns en skola med 100 elever. Man städslade pigor och
drängar från de flesta socknar i länet och man hade täta kontakter med Europa och Finland. Finnarna
var rörliga och drängarna flyttade ofta och till olika platser. Man hade också dryga skattepålagor som
gjorde att man föredrog att flytta på sig och kanske ta upp nya ställen. Många bönder blev också
vapensmeder. Läs: Sören Klingneus 1997 där en pistolsmed från Tyskland fick många lärlingar från
Tysslingetrakten som kanske var finnättlingar?
Skribenten Jan-Erik Björk redovisade sedan ämnet ”Finnarna anländer till Kilsbergen”. Han beskrev
etableringen av finntorp i Kilsbergen som hittills varit ett outforskat område, även om flera författare
redan tidigare har skrivit om delar av området. Som exempel kan nämnas Nordman 1888, Gothe 1939,
Harbe 1972, Brunius 1980 och Broberg 1988, men de ger inte fullständig information. Försök
genomförs nu i syfte att genomlysa alla socknar i jakt efter säkra ”finnar”. Vi fick veta att epitet ”finne”
nämns 44 gånger under åren 1581-1689. Då framgår inte varifrån de kom eller vilket levnadssätt de
hade. Jan-Erik berättade om torpebrev och skattläggning. Det måste finnas åkermark för att
bosättningen skulle kunna bli skattlagd. Skatter kunde betalas i pengar, järn, säd, smör m.m. Järn och
smör var vanligt i de här trakterna. Jan-Erik dammsuger nu alla tänkbara källor och arbetar på en bok
som kommer att handla om ”Finnarna i Kilsbergen”.

Efter kaffepaus förflyttade vi oss i egna bilar mot förmodade finnbosättningar. Vägarna var kruttorra
och bilkaravanen på 12 bilar försvann i ett rökmoln så man nästan inte såg framförvarande bil och
framför allt såg man knappt de ”blå bergen”. I Blankhults skola, tog Bocksboda Byalag emot oss med en
kopp kaffe.
Skolan lades ner 1950 och används nu som föreningslokal och vandrarhem för Bergslagsleden som går
genom hela Örebro län, från Kloten i norr till Tiveden i söder; 28 mil. Man passerar många ”finngårdar”
på de 17 olika etapperna
http://bergslagsleden.se/

Nästa anhalt var Blankhult, som togs upp senast 1647 och då tillhörde hyttelaget under Blackstahyttan
enligt jordeboken 1652. Gården är 1645-46-47 inskriven under Blackstadshyttan och räknas som torp.
1651 köpte Per Larsson Ruus-gården Blankhult av Kerstin Mickelsdotter. En Bryngel Olofsson, gift med
Karin, är senare självägande på torpet.
Vi fortsatte sedan upp till Bocksboda med Jan-Erik Björk som ciceron. Platsen nämndes första gången
1608 i en tiondelängd. 1610 stal Bertil finne ett lass hö med släde, spannmål och bohag från Per i
Illerstorp. Han försvann emellertid från källorna ca 1612. 1660 stod Bocksboda som ½ hemman och
skattade för 5 lispund järn. En Erik syns i källorna under 1620-1630 talet. Erik efterträddes av trolige
sonen Olof Eriksson. Jordbruket lades ner 1983 och är numera utarrenderat till en bonde från Närkes
Kil.
Sen eftermiddag färdades vi till Tomasboda. Vi körde med 12 bilar på en mycket liten och brant väg
upp till gården som ligger på 279 meter över havet. Bosättningen kallas nu Kilsbergsstugan. Det är inte
alltid gott om parkering i skogen och vi fick samsas med ett gäng scouter som var på vandring men fick
mat utkörd till övernattningsplatserna. Det gick bra efter lite trixande. Härifrån har man en hänförande
utsikt över Svansjön, Tysslingen och Närkeslätten mot Örebro med vindkraftverken vid Mosås. Innan
promenaden upp till stugan höll Jan-Erik ett kort föredrag om Tomasboda. Gården är upptagen senast
1616. Norr om gården ligger Finngårdsmossen, vilket tyder på finsk närvaro. På ägorna ligger bland
annat Rustorpet. Det har fått sitt namn efter en Sven Rus. I dagsläget är det oklart om det är ett finskt
släktnamn.

I fantastiskt sommarväder och grönska fick vi en
mycket gedigen guidning av Arne Yngström från
Närkes Skogskarlars klubb som berättade om den
forna byn. Här fanns en gång 5 gårdar. Vi blev väl
insatta i släktskapsförhållandena här uppe. Man
kan väl om det säga att man inte gick så långt för
att hämta kärestan.

Midsommarblomster stod i full blom
och syrenerna doftade underbart.
Myggorna såg också sin chans, vilket vi
inte var riktigt beredda på.

Kilsbergsstugan Tomasboda

Kilsbergsstugan. Foto: Tor Eriksson

Vi återvände ner från bergen mot slättlandet. I Närkes Kils församlingshem presenterade Berit
Samuelsson Närkes Kils hembygdsförening som har 450 medlemmar. Det finns arbetsgrupper som
sköter bagarstuga och ordnar mila. Vi fick också veta att i Närkes Kils socken finns många gårdar och
platser med ändelserna -boda -bråten och -fall. Kyrkan här är från 1100-talet och hade förr ett mycket
stort upptagningsområde. Ända från Nora gick man hit för att få det andliga. Tack för god gammaldags
korngrynspudding med fläsk. Det var nytt för många men välkänt för andra.

Lördagen 26 maj
Efter en, som vanligt på konferenser, härlig frukost gick vi ombord på Mullhyttans buss som tog oss
runt i södra Kilsbergen med början i Garphyttans nationalpark, en av Sveriges äldsta nationalparker
som bildades 1909. Marken består till största delen av det som förr var ägorna till östra gården, en av
fyra bergsmansgårdar i Svenshyttan. Nationalparkens syfte är att bevara ett vackert gammalt
odlingslandskap med åkrar och ängar, avbrutna av backar och odlingsrösen. Under 30 år kom parken
att växa igen, eftersom man inte förstod att skönhetsvärdena var ett resultat av bondens slit och att de
bäst bevarades genom de gamla brukningsmetoderna. Trädsjukdomarna almsjuka och askskottsjuka
har tyvärr drabbat reservatsområdet och på några få år dödat en stor andel av de stora träden.
Vi åkte sedan E18 mot Karlskoga och vek av söderut. Vägen gick genom ett stort skogsområde där man
kände igen sig då det liknade många andra finnskogsområden. Här finns gården Stenbäcken, som ligger
på sydsluttningen av en mindre bergshöjd. Stenbäcken nämns första gången redan år 1660, som en av
fyra gårdar som tillverkade järn i Ribbohyttan. Lämningarna efter en äldre hytta strax söder om
Stenbäcken talar för att människor kan ha bott och brukat marken ännu tidigare.
Förutom järntillverkning drev
gården också ett jordbruk,
med åkermark och omfattande
ängsmarker för höskörd. Det
gick åt mycket vinterfoder till
alla dragdjur inom bergsbruket. Sedan jordbruket lagts
ner har gården använts som
friluftsgård.
I Ribbohyttan fanns en loftbod
kvar, omskriven i ”Från
bergslag och bondebygd
1939”. Byggnaden står
numera på Västernärkes
hembygdsgård Högan i
Fjugesta.

Efter lunch på Lekhyttans Kök & Kiosk lotsade Ingvar Backéus oss via bland annat Finntorp (Lasse Finne
1580) och Letstigen ned till Kvistbro.
I Mullhyttan åkte vi 10 km till Tryggeboda som anses vara en gammal finnby. Vi gjorde en vandring
genom den långsträckta byn som ligger högt över sjön Multen. 1597 fick Philip Jönsson torpebrev men
han sålde torpet och vandrade vidare. 1600 finns Per Påvelsson här. Han hade så många som 6 kor. Här
fanns även en Henrik Larsson, son till finnen Lars H. Byn delades 1654 i två halvor och skiftades 1848 i 4
delar. Här fick vi se en bastu med hörnugn och dubbla torklavar. Birger Nesholen är säker till 99.98 %
att det ursprungligen är en badbastu.

Bastu i Tryggeboda. Foto: Bo Hansson

Vandring genom Tryggeboda

I det gamla missionshuset som nu sköts av FTGs byalag bjöds vi på kaffe med dopp.
Färden gick vidare mot den gamla bergsmansgården Baggetorp under Mullhyttan. Gården med flera
byggnader är nu hembygdsgård och tillhör Dormens hembygdsförening.
Baggetorp togs upp vid mitten av 1590-talet. Hertig Karls brev lämnades 1596 till Jöns Johansson finne.
Året efter blev Jöns finne slagen av Jöns finne i Hinderstorp. De var grannar och trätobröder. Torpet
övergick under 1620-talet i Jon Nilssons ägo och blev lagt under Mullhyttan. 1661 fick Nils Olofsson
fasta på torpet inklusive Finnängen. Nils Olofssons far Olof Persson satt på en backstuga på Medskogs
ägor.
På tunet framför bergsmansgården finns ett par flera hundraåriga äppelträd. Enligt sägnen är den
äldsta apeln från 1709, och planterades alltså samma år som slaget vid Poltava. Pomologer har bedömt
Baggetorpsäpplet och ”Baggetorpsapeln” som unikt. Det finns nu bevarat för framtiden, i genbanken i
Julita.

Baggetorp
T.h Mjärde funnen i en grotta nära Grytälven mellan
sjöarna Sörgryten och Gräsgässlingen.

Bussen tog oss vidare genom Fjugesta, där Västernärkes hembygdsgård Högan är belägen strax
utanför samhället. På Högan såg vi bland annat den loftbod från Ribboda som är avbildad i Richard
Gothes “Finsk invandring till Närke under 1500- och 1600-talen” och som syns på bild sid 4.
Bastun t.v kommer från Römossen i
Skagershults socken, men står
numera på Högan utanför Fjugesta.
Foto: Bo Hansson
Så här står det på skylten:
Kommer från gården Römossen i
Skagershult och är en av de mycket
få byggnader i sitt slag som ännu
finns kvar i Närke. Den har under
förra seklet använts för torkning av
lin, men enligt en anteckning från
Hasselfors bruksarkiv ca 1810
kallades denna basta för badstuga.
Skänkt av Hasselfors bruk.
På Hembygdsgården Högan i Fjugesta höll Birger Nesholen en omfattande genomgång om rökstugor
och bastur i synnerhet. Römossen som Jan-Erik Björk tidigare har misstänkt vara en finnbosättning
framträder nu betydligt klarare i ljuset av detta fynd. Bastun används nu som vedbod.

Samling och genomgång av rökstugor. Högan, Hembygdsgård i Fjugesta
Vi återvände till Ånnaboda där middag väntade i restaurangen! Där väntade ett samkväm som Maud
Wedin bjöd in till. Tor Eriksson läste en mycket tidig text om skogsfinnar i Närke, vilket avslutade
dagen.

Söndagen 27 maj
Efter en god frukost inledde några korta presentationer dagen:
Nils Elander porträtterade sin mor Anna-Lisa Elander, en kvinnlig konstnär, som målat och
dokumenterat sina livsupplevelser i och runt Garphyttan. Dessa fina teckningar ska publiceras i en
bok.
Därefter skildrade Björn Petterson Kilsbergstorp.
Gösta Tegner tog vid och beskrev Kilsbergsfrämjandets verksamhet
Slutligen berättade Bror Andersson om Sveaskogs satsning om Ekopark Kilsbergen.
Kl. 11.00 hölls FINNSAM:s traditionella årsmöte
Lunchen avslutade därefter konferensens gemensamma del.

Överkurs
På eftermiddagen åkte ett 20-tal deltagare till Gårdsjötorp där arkeolog Leif Karlenby och stugvärd
Leif Troeng visade oss runt. Denna gård var planterad med gran men har 2010, med Örebro
kommuns hjälp, röjts upp igen så att de vackra ängarna åter kan förgylla platsen. Ett gammalt och ett
nybyggt hus används för uthyrning och övernattningar.
Jan-Erik höll ett kort föredrag om gårdens historia. Ingenting talar för att finnar tog upp gården. Det
var Karl på Blackstahyttan som under början av 1640-talet lät sin son Jöns ta upp ett torp på ägorna.
Jöns finns i mantal fram till 1650. Inte långt från gården ligger Kartilaö som sannolikt har finskt
ursprung, möjligen efter släkten Karttuinen.

Gamla och nya byggnaden på Gårdsjötorp

Vid bygdegården Nytorp avslutades vår vistelse i trakten med kaffe och hembakat hos Kilsbergens
hembygdsförening
Vi hade ett fantastiskt härligt sommarväder alla dagarna, möjligen en Finnsamkonferens med
värmerekord? Duktiga föreläsare, nya intressanta miljöer, god mat och trevliga deltagare bidrog till
en lyckad konferens. Totalt deltog 60 personer i olika grad under konferensens tre dagar. Här fanns
massor av badgäster och mountainbikecyklister som nog funderade över vad vi var för nördar.

Stort tack till våra sponsorer

Länsstyrelsen
i Örebro län