FINNSAM

Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:

FINNSAM:s vårkonferens på Ore och Voxna finnmarker den 24–26 maj 2024
Text och foto: Jan-Erik Björk och Torgny Låås

Årets vårkonferens har
hållits i vackra Ore,
närmare bestämt vid
Furudals bruk.
Konferensen hade rönt
ett överväldigande
intresse och ett 70-tal
deltagare hade mött
upp vid inledningen av
konferensen.

Foto från Furudals
Bruks hemsida
Det var första gången man anordnade en Finnsamkonferens i detta område. Förläggningen
ägde rum vid Furudals bruk, i en drygt 300-årig gammal bruksmiljö med vackra byggnader
och natur. Föredragen hölls i det s.k. Norsk Veteranmuseum och måltider serverades i
Golfrestaurangen.
Fredagen den 23 maj
Konferensen inleddes med lunch i restaurangen.
Därefter var det dags för
Lennart Öhnell mot
bakgrunden av en norsk
flagga, att hälsa oss
välkomna till Ore. Han
berättade också kort om
själva föredragslokalen
som ligger i ”Lilla Norge”
eller Veteranmuseet.
Utförligare information
om museet ges längre
fram i denna text.

Lennart Öhnell

FINNSAM:s ordförande Maud Wedin informerade sedan om
FINNSAM och dess breda verksamhet. Hon berättade att
det är en nätverksorganisation som bildades 1992. Man
arrangerar två till tre konferenser per år: vinter, vår och
höst. Inom organisationen pågår olika forskningar och
projekt som bl.a. handlar om migration och kolonisation,
åskådliggjort i filmprojekt och kartor, byggnadsinventering,
släktforskning inkl. DNA. I den skogsfinska bibliografin finns
per dato 18 750 poster varav över 4000 finns i
Finnskogsmuseet i Skräddrabo. Hon nämnde också att det
skogsfinska kulturarvet i bokform är på väg att färdigställas.
Maud Wedin

Eva Jernqvist tog till ordet och berättade
om utvecklingen i Voxna från fäbod till
bruksort, baserat på bok med samma namn
av Otto Mattsson från 1962. Området var
till en början fäbodbygd, främst i sydväst.
Senare skulle finnar komma att etablera sig
i det område som skulle bli Voxna socken.
Den största förändringen kom dock med
brukstiden. Denna började med att två
finnar från Korsåsen respektive Finsthögst
var på Kymåsen och hittade malm. Fyndet
ledde till bildandet av Voxna bruk 1726. Ett
bruk som växte i omfattning under ett
flertal bruksägare. Bland de mer kända
finns Röhs och Gahn och senare när också
skogen började bli värdefull, Hallwyl och
Kämpe. Harald Skora med sitt vaxkabinett,
sångaren Jussi Björling och naivisten LimJohan är andra kända personer från trakten.
Eva Jernqvist

Sedan återkom Maud Wedin med ett föredrag om den skogsfinska kolonisationen i Voxna
finnmark med omnejd illustrerat med många mycket vackra kartor. Hon tog upp
etableringen av finnbosättningarna i Räka, Brännberg, Kyan, Njupa och Finsthögst. Det äldsta
torpet är Räka eller Räcketorp som togs upp under 1630-talet. Brännberg var föremål för
rannsakning 1652, men hade funnits på platsen tidigare så rätten tog finnens parti. Kyan är
känt från 1670-talet då Mårten Pålsson kom dit. Njupa som är betydligt mer känt skattlades
så sent som 1711 då Mårten Mårtensson bebodde platsen. Rannsakningen 1726 gav en
noggrann beskrivning av gården med alla byggnader inklusive en ”riga”, 11 varv hög.

Efter fikapausen höll Lennart Öhnell ett personligt föredrag om Ore socken och särskilt
Furudals bruk och tillkomsten både av bruket och av Göran von Knorrings bok om dess 300åriga historia. I början av 1700-talet under Karl XII:s tid fick Christopher Polhems elev Birger
Elfwing en idé att starta ett styckebruk, dvs kanonbruk. Detta förlades till Furudal och bruket
fick privilegier 1709. Bruket gick dåligt och verksamheten försattes i konkurs. Efter drygt 40
år övertogs det av Benjamin Sandel, som utvidgade bruksrörelsen genom anläggning av
Kristinefors bruk och Sandelsfors masugn. Sedan Furudal 1776 köpts av Isac Gustaf Clason
d.ä. växte verksamheten till 800 anställda, smidet utvidgades, en betydande mekanisk
verkstad anlades samt en kättingsmedja, vid vilken den berömda Furudals ankarkätting
tillverkades, som exporterades över hela världen, ända till Kina. Järnbruket lades ned 1884,
och egendomen såldes 1886 till Korsnäs sågverk som skogsegendom.
Senare på eftermiddagen informerade Maud Wedin om den skogsfinska kolonisationen på
Ore finnmark med omnejd. I en mycket detaljrik och informativ framställning behandlade
hon främst bosättningarna i Håven, Finsthögst och Korsåsen. När det gäller Håven finns ett
nedsättningsbrev från 1618 som ger tillstånd för en Olof Olofsson, med släktnamnet
Kuosmainen. Men denne flyttade senare till Sefaståsen; se längre fram i denna text. Torpet
Finsthögst, som numera ligger i Voxna socken är känt från ett brev också från 1618 för de två
finnarna Anders Pålsson och Mårten Matsson. En av sönerna till Anders Pålsson vid namn
Anders skulle bli kvar på torpet. Upptäckten av malm vid Gymåsen förändrade byn. Vid
mitten av 1640-talet kom en Mickel Pålsson till den plats som senare fick namnet Korsåsen.
Befolkningen ökade och i mitten av 1720-talet fanns där fyra hushåll.
Vid det sista föredraget för dagen berättade Maud Wedin om familjen Kuosmainens
migration från Finland via Sefaståsen till Törberget i Norge. Släkten var en del av den, under
sent 1500-tal påbörjade savolaxiska migrationen, vilken fortsatte till Skandinavien under
första hälften av 1600-talet. Från hamnar i den östra delen av riket tog man sig i land i
hamnar på den västra delen, som Härnösand, Gävle och Stockholm/Nyköping. Olof Olofssons
(Kuosmainen) boställe, innan avflyttningen till Skandinavien, framgår av en rannsakning vid
tinget i Orsa socken 1636. Han uppgav då att han härstammade från en plats som hette
”Volen”, sedermera identifierad som Vuolinko i Mikkeli. Olof Olofsson anlände först till
Håven med ett brev från 1618, men flyttade sedan vidare till Sefaståsen som blev släktens
stamhemman i Sverige. Sonen Mats Olofsson stannade kvar på Sefaståsen, medan sönerna
Anders och Staffan Olofssöner flyttade till Värmland och senare till Norge. Staffan slog sig
ner i Lövhöjden i Grue finnskog omkring 1650 och Anders tog 1676 upp Törberget i Trysil.
Gunilla Tangen påminde om att den uppmärksammade norska filmen ”Fremmed blod”
handlar om familjen Kuosmainen.
Dagen avslutades med middag i restaurangen och gemytlig samvaro i Lindbomsalen vid
bruket.
Lördagen den 24 maj
När frukostbordet var avklarat var det dags att stiga på ”dubbeldäckaren” som skulle ta oss
runt i området. Det innebar en heldagsresa med guidning bland finnbosättningar och annat
på Ore och Voxna finnmarker. Väl framme vid Finsthögst, som ligger i Voxna socken och
därmed i Hälsingland, välkomnades vi av ägarna till gården Högstret, i en glänta i skogen.
Syskonen Camilla och Susanne var den fjärde generationen på platsen.

Gården Högstret vid Finsthögst
Nästa stopp var Korsåsen upptagen av Mickel Persson på 1600-talet, där vi lämnade bussen
för en längre vandring i terrängen. Härjedalsbördige Håkan Kristoffersson berättade på
klingande Långåmål om Sveaskogs insatser i området med avverkning och följande röjning av
skogen till ett öppet landskap med övervägande lövskog. Området, ”en kulturskatt utan dess
like”, omfattar nära 20 hektar och man har funnit ca 200 lämningar av mänsklig aktivitet. Vi
kunde se ruiner, källare, brunnar odlingsrösen, odlingsterasser mm. Även floran har
förändrats genom uppväxande ängsörter.

Håkan Kristoffersson
Färden gick vidare på smala grusvägar till ekoparken Ejheden. Under färden berättade Maths
Östberg om trakten vi åkte igenom, bl.a. om dramatiken vid TV-inspelningen 1961 av filmen
om Sveriges äldste lanthandlare som bodde i Korsåsen, eller Kroktjärnsberget som han själv
hävdade. Filmen finns på Finnskogsmuseet i Skräddrabo. Här finns en yngre bosättning av
finskt ursprung från mitten av 1800-talet. Området besiktades 1827 som Håven nr 2. Det var
Mickel Mickelsson m.fl. från Håven som ville få del av kommande skogsdelning och få till sig
mark. Bosättningens 9 odlingslägenheter skattlades 1857. I området pågår samarbetsprojekt

med Fortum angående inventering och utredning om kulturen. Några omisskännliga finska
namn som Rutalamm och Kockolatjärn ligger inom parken. Vidare kunde vi se en av de
vackrast belägna kyrkogårdarna i landet. Lunchen bestod av kolbullar med lingon, serverad
av Sveaskog.
Nästa stopp enligt programmet var finnbyn Håven. Under bussresan dit vädjade Sven
Brunberg från Tackåsen, ca 5 km SV om Håven, om hjälp med kartläggning av Tackåsens
historia. Han har funnit att platsen grundades 1680 genom en utflyttning från Björkberg,
men saknar sedan uppgifter fram till att familjen Törn flyttade dit 1877. Han fortsatte sedan
att berätta om det Skandinaviska Björnprojektet som han ledde under många år.
Vi stannade till vid
begravningsplatsen
där främst den
enögde vargjägaren
Johan Walfrid
Enockssons
gravsten rönte visst
intresse.

Vargjägaren
Walfrid Enockssons
gravsten
Sedan följde eftermiddagsfika i Håvens nyrenoverade bygdegård
(https://www.havensbgf.se/). Conny Lindberg berättade att byn Håven med anor från 1620talet, som mest hade haft ca 120 invånare, men nu 25 st. För några år sedan hade man firat
400 årsjubileum.
Under resan mot Voxna fick vi höra om FN:s världsarvsprojekt och det nyare begreppet
biosfärområde som båda är representerade på trakten. I Hälsingland är sedan tidigare
Fågelsjö gård utsedd till världsarvsobjekt och för några år sedan utsågs Voxnadalen till
biosfärområde. När vi närmade oss Voxna berättade Eva om det år 1704 upptagna
finnehemmanet i Njupa och hur Per Mårtenssons ättlingar i de s.k. Njupaprocesserna
förgäves försökte få tillbaka hemmanet.
Sista besöksmål för dagen var Voxna kyrka. Den uppfördes under åren 1758–1759 under s.k.
patronatsrätt. Året 1864 gick den igenom en omfattande restaurering i nyklassicistisk stil.
Ännu en restaurering genomfördes 1928 då de ursprungliga ljusa färgerna återställdes.

Lördagen
avslutades på
Voxna herrgård,
där Ovanåkers
kommun bjöd
på en
välsmakande
middag.

Trevligt
samspråk på
Voxna herrgård
På vägen tillbaka till vår förläggning blev vi underhållna i bussen av Maths med mer eller
mindre sanna berättelser från trakten.
Söndagen den 26 maj
Efter frukostens intagande var det dags för Jan-Erik Björk att berätta om etablering och
skattläggning av skogsfinska nybyggen i Voxna och Ore finnmarker med utblick mot
omgivande finnskogsområden. Han menade att det är viktigt att hålla i minnet att finnarna
var invånare i det svenska riket och sålunda omfattades av samma lagstiftning som alla
andra invånare. Det innebar följaktligen att finnarna lydde under rikets lagar och
förordningar också vad gällde etablering och skattläggning av nybyggen. Etableringen var en
process som rörde sig om flera olika moment som nedsättning, tillstånd, insyning, uppodling,
skattläggning, registrering i jordebok och eventuell skatteinlösen. I regel skattlades de
skogsfinska nybyggena i området enligt ortens gängse skattenivåer etc. Men bosättningarna
i Ore, Orsa och Rättvik skattlades inte utan skulle leverera ett visst antal tunnor råg till
kronan. Detta fick till följd att deras förhållande till bruken skulle präglas av tvister om
besittningsrätten.
Efter förmiddagsfikat återkom Lennart Öhnell och berättade personligt och livfullt om Norsk
veteranmuseum, som firar 30-årsjubilum i juni i år. Bakgrunden är den utbildning av
polistrupper som Sverige beslutade om 1943 och som pågick under åren 1943–1945.
”Revolver- Harry”, Harry Söderman fick i uppdrag att organisera utbildningen. För detta
bildades ett antal läger i landet, bl.a. ett vid Furudals Bruk. Lägren var egna samhällen med
sjukhus, kök och andra funktioner. Föreningen som står bakom museet vill ideellt och
ekonomiskt verka för ett ökat kulturutbyte mellan Sverige och Norge. Museet, som även
porträtterar flera andra mer eller mindre kända personer som var aktiva i motståndsrörelsen
under kriget, har blivit ett viktigt besöksmål som förmedlare av de allmänmänskliga
begreppen: empati, solidaritet och civilkurage. Motståndsrörelsen och lägren i Furudal är
skildrade av museets f.d. styrelseledamot, den för något år sedan avlidne Göran von

Knorring, i boken ”Utan kvinnorna hade det inte gått”. Öhnell avslutade sin presentation
med att citera von Knorrings poetiska beskrivning av den drastiska förändringen på orten,
från en dag till en annan, när all verksamhet avstannade och alla ljud tystnade när bruket
lades ned 1884.
Nästa sista punkt på programmet var FINNSAM:s årsmöte. De sedvanliga förhandlingarna
leddes på ett förtjänstfullt sätt av valde ordföranden Lennart Rohdin. Bland de viktigare
punkterna kan nämnas genomgång av årsredovisning inkl. verksamhetsberättelse och
räkenskaper samt revisionsberättelse. Efter förslag från revisorerna fick styrelsen
ansvarsfrihet för det gångna verksamhetsåret. Vidare lämnade styrelsen information om
2024 års budget, vilken fastställdes, samt kommande konferenser. Höstkonferensen 2024
kommer att hållas i Enånger/Nianfors. Vinterkonferensen 2025 går av stapeln i Åbo i mars.
Nästa års vårkonferens kan komma att arrangeras i Karlskoga i maj.
När årsmötet hade avslutats avtackades arrangörerna med varma applåder. Konferensens
sista programpunkter var utcheckning och lunch.

Stort tack till våra bidragsgivare,
sponsorer och samarbetspartners

FURUDALS BRUK